Nästa år kommer Svenska kyrkan med all sannolikhet att börja behöva betala skatt för sina skogar. Finansminister Anders Borg vägrar trots påtryckningar att förlänga de övergångsbestämmelser som infördes vid separationen av kyrkan från staten år 2000.
För en ateist som mig känns det förstås helt riktigt att en världsåskådningsklubb som Svenska kyrkan för första gången sedan medeltiden får betala skatt som alla andra. Svenska kyrkan å sin sida hävdar att intäktstappet på uppemot 150 miljoner kronor kommer att göra att man inte längre har råd att ta hand om landets alla gamla kyrkor.
Frågan är om inte det faktum att kyrkan faktiskt förvaltar en del av vårt historiska byggnadsminnesarv motiverar skattelättnader. Det korta svaret är nej.
En privat fastighetsägare av ett kulturminnesmärkt hus får heller ingen skattelättnad. Äger man kulturminnesmärkta byggnader, har man helt enkelt haft "otur" i viss utsträckning, och någon särskild anledning att särbehandla just Svenska kyrkan finns verkligen inte.
Ur ett något bredare perspektiv kan man dessutom ifrågasätta varför så många kyrkor är kulturminnesmärkta att Svenska kyrkan tycker att den - som är en av landets största fastighetsägare - inte har råd att förvalta dem alla. Enligt kulturminneslagen måste alla kyrkor byggda före 1940 vårdas. Är det verkligen nödvändigt att skydda så många?
Å ena sidan är Sverige ett kristet präglat land, och för att verkligen kunna förstå vårt land anser jag att vi måste känna till kyrkan, dess historiska ställning samt tankegods (även om många personer som själva kallar sig kristna inte ens vet varför vi firar pingst). Å andra sidan anser jag att vi inte rimligen kan bevara hela historien i alla dess delar.
Det blöder i hjärtat på mig varje gång jag ser de gamla svartvita filmerna från svenska stadskärnor före rivningshysterin. Jag tycker helt enkelt att ett 1600-talshus är långt mer tilltalande än en 1900-tals skyskrapa. Jag kan också bli varm i hjärtat de få gånger jag åker genom den svenska landsbygden och ser en vitkalkad kyrka på kullen i ett böljande grönt landskap - det är hur vackert som helst.
Men ska staten medge ett skatteundantag på en sisådär 150 miljoner för estetiska upplevelser? Det är lite märkligt när innehavaren trots allt numera är ett privat samfund. Om folk inte går i kyrkan längre, om en kyrka attraherar kanske ett 100-tal personer per år, framstår det som en väldigt dyr investering. Då är operan med sina få besökare ändå en större publikmagnet, och eftersom vi inte har hur mycket pengar som helst, bör vi väl helst se till att de pengar som vi ger till kultur och kulturella upplevelser kommer så många som möjligt till del?
Jag har också svårt att föreställa mig att varje kulturminnesmärkt kyrka är precis så unik som kulturminnesmärkningen påstår. Til syvende og sidst är varje byggnad unik, om inget annat till sin belägenhet. Det bör vara möjligt att i detalj beskriva en kyrka som man inte kan behålla - då kan den grundläggande kunskapen bevaras för eftervärlden och vi ändå bli av med en byggnad som väldigt få numera har glädje av.
Det måsta också vara möjligt att sälja en kyrkobyggnad. I Oxford finns (eller fanns, det är några år sedan sist) i stadsdelen Jericho en pub "Freud" i en gammal kyrkobyggnad. Och i Montreal har många kyrkor förvandlats till bostadsrätter i spåren av den snabba sekulariseringen.
Om kulturminnet är det viktiga, bör det väl vara möjligt att göra något annat med en kyrka än att ha rituella möten i den? I dag har vi en mycket högljudd aktivt kristen grupp i vårt land som inte längre utgör majoriteten och jag förstår att den kan tycka att det inte skulle vara lämpligt. Men då bör den vackert själv betala för kyrkan i stället för att skjuta över notan till skattebetalare som inte är intresserade av religiösa tempel.
JAKOB HEIDBRINK
