Alla partier har misslyckats med sociala medier. De har helt enkelt fel utgångspunkt. De ser sociala medier primärt som en kanal för marknadsföring för att vinna röster till valet.
Visst talas det numera initierat inom partier om vikten av att föra dialog på nätet. I P1 häromdagen förklarade Pär Henriksson, Moderaternas kommunikationschef, att "Det handlar om dialog i fler kanaler". Karin Pettersson, Socialdemokraternas kommunikationschef, skrev nyligen på Sidan 4 att "Hemligheten är att våga låta internets principer styra".
De har förstått att partierna bör finnas på fler platser både on- och offline. Ändå hemfaller man gärna åt gammal medielogik när det räknas upp antal medlemmar i grupper, antal klick eller antal visningar, för att visa framgång i de sociala medierna.
Min erfarenhet av samtal med många politiker under arbetet med boken "Politik 2.0" är att det internt ofta hänvisas till "Rapport" och tidningars debattsidor som argument mot sociala medier.
Men mycket har redan hänt sen förra valet. Båda blocken ser nu de egna bloggarna som viktiga. "Det vi 'centralt' kan göra är att göra bra politik och ibland kanske kul eller annorlunda utspel - då lyfter det för att bloggare själva tycker det är kul att skriva om och resonera kring." skriver Pär Henriksson i sin blogg, apropå hur relationen till bloggare är. Karin Pettersson lyfter gärna fram Netroots som "Sveriges största politiska bloggnätverk" med sina över 550 bloggare.
Partierna har alltså hyfsat stor respekt för de egna bloggarna. Men jag vill hävda att den utveckling som har skett främst handlar om att se bloggare som ytterligare en mediekanal, till mest nytta när de med egna ord skriver om det som partiet centralt vill att man lyfter. Alltså samma förhållningssätt som till traditionella medier. Beslutsprocesserna i partierna är så gammelmodiga att det inte finns plats för det medinflytande som skulle kunna skapas av sociala medier. Det vitaliserade politiska engagemang som borde vara en konsekvens av de sociala medierna, är aldrig utgångspunkten för tunga politiska beslut när det kommer till kritan.
Ingenstans finns kopplingen mellan bloggarna eller Facebooksidorna och den politik som ska skapas. Varför har inte politiker självförtroende nog att på riktigt involvera väljarna? Är det rädslan för att förlora den egna makten som styr och stänger dörren till större medinflytande?
Ett faktum är att vi i dag förväntar oss nya sätt att påverka vare sig vi är kunder, konsumenter, patienter eller medborgare. Partiernas framtid ligger i modet att dra konsekvenserna av de nya beteenden som vuxit fram tack vare 15 års nätanvändande. Det kräver att man utvecklar beslutsprocesser som är anpassade efter nya sätt att gemensamt dela kunskap och engagera sig vilket föder en relevant politik för allt fler.
Men politiken famlar fullständigt. Detta trots att nätet faktiskt bär på möjligheten att vända de dalande medlemssiffrorna.
Den styrka som finns i det kollaborativt skapade missas totalt av samtliga partier i dag. Nätet ger politiken möjligheten att synliggöra och uppdatera den demokratiska processen. Lägg kraft på det i stället för att räkna antal följare på Twitter eller medlemmar i Facebookgrupper. Fångar inte partierna upp detta blir de till valrörelsen 2014 lika ointressanta som hästdroskan var efter att bilen kom.
BRIT STAKSTON
