Partipolitik verkar ha blivit trendigt. Plötsligt verkar det som om medialt intressanta och kommunikativt begåvade människor börjar söka sig till partierna. Radioteaterns chef Jasenko Selimovic vill in i riksdagen för Folkpartiet, ledarskribenten Maria Abrahamsson för Moderaterna och handikappidrottaren David Lega för Kristdemokraterna. I veckan blev det också känt att chefredaktören Karin Pettersson lämnar tidningen Fokus för att bli kommunikationschef för Socialdemokraterna.
För att begripa denna utveckling bör vi skilja på politik och partier. Under de senaste decennierna har inte politiken blivit mindre intressant ur medborgarnas perspektiv. Det har funnits massor av politiskt intresse som blommat ut i enfrågerörelser, nätverk och aktionsgrupper. För att inte tala om bloggarna.
Det som legat i skuggan har varit den politiska verksamhet som partierna organiserat. De har blivit allt mindre och äldre, deras ungdomsförbund har förvandlats till offentligfinansierade utskott på statsapparaten, och väljarna har tappat respekten för partierna och deras företrädare.

Men nu verkar det alltså som att partierna åter börjar bli populära som instrument för de politiskt intresserade medborgarna. Vi kan fråga oss varför? Någon elak amerikan har sagt "Politics is show business for ugly people". Varför uppvaktar då det vackra folket partierna?
En förklaring ges kanske av Alexander Bard, som vid sidan av sin artist- och författarkarriär nu aktiverat sig i Liberati, en sidoorganisation till folkpartiet. Bard har förklarat detta med att han har tröttnat på att stå utanför och kritisera. Och vill ta ansvar för helheten.
Dessutom har de alternativa vägarna till politisk påverkan - att kunna "göra skillnad" som det sägs - som konsultvärlden och mediecirkusen förlorat sin nybyggarcharm. De är nu på väg att bli allt mer mogna branscher. Och samtidigt som medierna blivit mer professionella har bloggvärlden öppnat upp för de verkliga amatörernas afton. Men att veva runt i det vrövel som präglar stora delar av bloggvärlden är i längden inget alternativ för den som vill lämna fotspår efter sig.
En annan förklaring kan vara att jätteproppen Orvar nu börjar försvinna från politiken. Den lite trista och foträta fyrtiotalistgenerationen tvingas nu ge plats för nytt blod. Kanske har det sänkt tröskeln till partipolitiken. Precis som pensionsavgångarna i arbetslivet skapar fler möjligheter har partiernas nyrekryteringsbehov blivit större.
Ytterligare en förklaring är att partierna börjat lära sig möta andra människor än de som är närmast sörjande. De har faktiskt öppnat upp för andra karriärvägar än den klassiska via ungdomsförbunden och kommunpolitiken.
Till detta ska läggas att partierna börjat lära sig hur de ska använda det mediala formspråket för att kommunicera. Det som fäller avgörande när partierna är så lika varandra programmässigt är att deras företrädare måste kunna "gå genom rutan". Den som har denna förmåga verkar bli mer välkomnad i partierna än förr.
Skillnaden är att förr var det politikerna som tvingades att lära sig hur medierna fungerar, nu är det mediefolket som vill lära sig hur politiken fungerar. Om detta nu stämmer så kommer vi att i framtiden se partier som blivit mer vitaliserade av att få nytt blod, nya tankegångar, mindre träaktighet och högre sexighet.

Men även om vi nu ser en trend där partier verkar bli populära igen återstår en bra bit innan riksdagen återtagit sin plats som kyrkan mitt i byn. De förtroendevalda rekryteras fortfarande i huvudsak utifrån partiernas krav. Och deras uppfattningar skiljer sig en hel del från väljarnas. Partierna har därmed fått en uppsättning politiker som vare sig hängt med i kunskapssamhällets ökade kompetenskrav eller väljarnas önskemål om fler profiler. Bristen på brajta politiker har kompenserats genom att horder av politiska sekreterare anställts. Partierna har därmed kontoriserat sina bästa framtidsämnen. Bristen på framträdande personligheter har man försökt sminka över genom en personvalsmekanism som egentligen inte tillåtits få något rejält genomslag.
Det här borde partierna göra något åt, om de vill fortsätta att attrahera nya unga företrädare som är beredda att ge sig in i partipolitikens värld.
Personvalet borde tillåtas betyda något. Och fler av de politiska tjänstemännen bör ges chansen att axla förtroendemanteln.


STIG-BJÖRN LJUNGGREN