Jag har ett nytt hem.

Det är en sunkig källarlokal, två plan under marknivå, där luftkonditionering är en myt och dit solens strålar aldrig når. Det är där jag tränar Muay Thai, eller thaiboxning, som det också heter. Jag hade ingen aning om vad jag gav mig in på när jag klev in på thaiboxningsklubben Slagskeppet för första gången. I ärlighetens namn måste jag erkänna att jag mest ville träna för att bli lite sundare och snyggare. Att gå en match, eller ens möta en annan person i sparring, hade jag inte ägnat en tanke.

I dag, knappt ett år senare,

har kampsporten hunnit berika mitt liv med kvaliteter jag aldrig kunnat drömma om. Jag ägnar större delen av min lediga tid åt att nöta svettiga träningstimmar i klubblokalen, jag har en helt ny bekantskapskrets - en brokig samling sköna människor från alla möjliga samhällsklasser - och, jag är lugn och harmonisk som aldrig förr. Men varför är det så tillfredsställande att slå, knäa och sparka? Hur kan det vara värt svetten och alla blåmärken? Hittills, för mig, är det främst utmaningen. Ja, förutom då att fysträningen är tuff och att det helt enkelt är skönt att pressa sig till max och totaltömma sig på energi, så lär jag mig hela tiden. Filandet på slag- och sparktekniker får min hjärna att gå på högvarv - det är som att den har vaknat till och fått helt nytt liv - den bearbetar mina nya kunskaper till och med när jag sover.

Långt från den fåfänga

förhoppning som fick ner mig till Slagskeppet den där första gången är nu min högsta önskan att kliva upp i ringen, så att jag får pröva mina färdigheter på riktigt. Plötsligt ter sig andra sporter platta och banala i jämförelse. Thaiboxningen handlar om något så ursprungligt och grundläggande som att kunna skydda sig själv, att stå sig i en kamp, att utan rädsla anta en kraftmätning med en annan utövare. Men det gör mig inte till en våldsam person. Tvärtemot vad många verkar tro sig veta går man inte upp i ringen för att skada - man går upp i ringen för att pröva sin skicklighet, sin teknik och sin uthållighet. Thaiboxning, och kampsport överhuvudtaget, är seriösa idrotter som framför allt genomsyras av respekt och solidaritet för sina medkombattanter. Det är inte för intet som min tränare Peter Lööf under årens lopp tagit emot och framgångsrikt visat ett tiotal tungt kriminellt belastade unga killar vägen till ett hederligt liv, genom att engagera dem i verksamheten nere på Slagskeppet där de fått träna hårt, lära sig att kanalisera sin energi och respektera sin omgivning.

Nu vill regeringen

begränsa min möjlighet att kliva upp i ringen för att se vad jag går för. Trots att jag vet vilka risker det innebär, trots att jag själv vill det, trots att skallröntgen inför en match redan nu är obligatorisk, och trots att såväl ringdomare som läkare håller ett vakande öga över min och min motståndares säkerhet och när som helst kan bryta matchen. Det är överförmynderi. Under våren spikas lagförslaget som vill totalförbjuda vissa kampsporter och sätta krång- liga tillståndskrav för de övriga, därför att kampsport anses farligare än andra sporter. Detta trots att kampsportens skadestatistik är lägre än genomsnittet för idrotter i Sverige och trots att de få skador som uppkommer beror på olyckor. Själva lagförslaget osar okunskap och fördomar. Man talar till och med om vissa kampsporter som våldsförhärligande, vilket är ren diskriminering av utövarna. Vilken "farlig" sport förbudsläggs härnäst? Hockey? Fotboll? Eller kanske curling och boule (som orsakat fyra dödsfall i Sverige mellan 1998 och 2004, när kampsporten inte orsakat något)? Snälla, respektera vår kampsport. Den är både ur ett skadeperspektiv och ur ett moraliskt perspektiv fullt jämförbar med andra idrotter och förtjänar att behandlas därefter. ÅSA LEMPERT