Det uttalande som gjordes av justitieminister Beatrice Ask i dagarna har varit och fortsätter att vara ett hett ämne på tidningssidorna och i etern i Sverige. Hon meddelade att tjänstemän på USA:s ambassad i Stockholm utför kontroll av svenska medborgare, som amerikanska diplomater har fått ögonen på och misstänker för terrorism.
Särskilt pikant med detta uttalande var det faktum att den amerikanska beskickningen har hållit på med sådan verksamhet ända sedan år 2000, och att hela denna tid har såväl svenska UD som andra officiella organisationer som har med saken att göra, varit totalt ovetande.
Varken i Sverige eller Norge, varifrån det också har hörts ett liknande uttalande som reflekterar de skandinaviska ländernas oro och villrådighet, har amerikanska diplomater förnekat själva övervakningens faktum. Men de har försökt förklara sina handlingar med omsorgen om säkerheten för amerikanska institutioner och deras personal.
Medan den svenska regeringen, sedan den preliminärt har förklarat sig för de amerikanska kollegerna, tänker på vad den ska göra vidare, ska vi försöka analysera det som hänt.
Det första som det är nödvändigt att understryka är att vilka motiv som den amerikanska sidan än har haft, så är dess handlingar ett brott mot suveräniteten för landet man vistas i - i detta fall Sverige - och mot de grundläggande rättigheterna för landets medborgare. Det tycks mig som om detta påstående inte behöver bevisas. Det räcker att öppna Wien-konventionens sidor om diplomatiska förbindelser, för att inte tala om andra grundläggande dokument.
Låt oss se på motiven. Jag är benägen att tro, att anledningen i detta fall verkligen var omsorg om säkerheten för ambassaden och dess personal. Det finns talrika och väl kända fall av sabotage med anknytning till amerikanska ambassader och andra anläggningar i de mest skilda hörn av världen, av vilka många har lett till förstörelse och offer, välkända och sorgliga.
Sedan trupper från USA och Nato har förts in i Afghanistan och Irak har faran för terrroristhandlingar ökat många gånger om. Under sådana förhållanden har varje regering inte bara rätt, utan är skyldig att försvara sina och sina medborgares intressen.
Boris Pankin. Foto: Christian ÖrnbergMen, och detta glömde också de amerikanska representanterna, varje sådan handling kan endast vidtagas i full överensstämmelse med internationella regler och i samordning, eller ännu bättre i samarbete med regeringarna i de länder där man befinner sig.
Dura lex, sed lex. (Lagen är sträng, men den är lagen.)
Det som USA glömmer i detta, gör man heller inte av en slump. Det är, tyvärr, resultat av något som har vuxit i detta lands styrande kretsar under just de senaste tio åren, speciellt efter det fruktansvärda terrordådet i New York. Det är en egocentricitet, ett slags statsarrogans.
Vad som är bra för Förenta Staterna är bra för den övriga världen. För att försvara demokratin, och där ser sig Amerika som garant för hela världen, är alla medel tillåtna.
Härav följer bland annat hemliga fängelser i vissa östeuropeiska länder, beskjutning av fredliga medborgare i samma Irak och Afghanistan och mycket annat.
Så man kan bara välkomna de protester som har hörts från officiellt håll i de skandinaviska länderna. De vittnar om att principen med maktbalans, som ligger till grund för den fria demokratiska världen och dess rättigheter, inte kastas på sophögen som kan tyckas ske, särskilt sedan Sovjetunionen föll sönder och det kalla kriget upphörde, och gäller oberoende av vem det handlar om, i detta fall en stat.
Man kan bara önska att en sådan kurs genomförs med konsekvens och uthållighet.
BORIS PANKIN
Boris Pankin var Sovjets ambassadör i Stockholm 1982–1990 och Sovjets sista utrikesminister. Han bor med sin hustru utanför Stockholm. Översättning: Gunnar Johansson
