Många barn mår dåligt. Speciellt de som inte hänger med i den kravfyllda skolan. Fordringarna från föräldrar kan också kännas övermäktiga. Antingen det nu rör sig om pedagogiska prestationer eller att följa uppmaningar om att inte vara till besvär.
Åtskilliga ungar hamnar till slut inom barnpsykiatrin. Där får de inte alltid det bemötande som vore önskvärt.
När jag på 70-talet började som barnpsykiatriker var synsättet annorlunda. De begåvade barnen med medelklass­bakgrund fick ofta privilegierade terapier av kvalificerade barnpsykoterapeuter. Behandlingarna kunde ta flera år i anspråk.
Familjeterapi var också populärt. Det fanns flera teorier i svang om vem som egentligen var sjuk. Barnet utpekades som symtomet på en dysfunktionellt fungerande familj. Dessa terapisittningar var inte alltid angenäma. Allra helst som familjerna inte behagade leva upp till de storslagna teorierna om hur samspelet egentligen borde fungera. Ofta var det lägre medelklass eller arbetare som bestods med familjeterapeutiska interventioner.
I dag har barnpsykoterapi och familje­terapi kommit i skymundan. Nu gäller biologiskt inspirerade modeller som barnens symtomatologier ska passa in i. Neuropsykiatri är vad som gäller. Bokstavsbeteckningar och förmenta neurologiska skeenden tros förklara barns avvikande beteenden.
Stopp och belägg säger nu SBU, Statens beredning för medicinska utvärderingar. Man menar att diagnosen adhd ställs på alltför bräcklig grund. Det finns inget diagnostiskt samförstånd i Sverige, utan bedömningarna görs ofta utifrån skilda terapeuters högst individuella erfaren­heter. Det vetenskapliga har fått ge vika för subjektiva omdömen.
Resultatet har blivit att adhd -diagnoserna har ökat explosionsartat under de senaste åren och med dessa också förskrivningar av preparat ned en riskabel biverkningsprofil.
Bristande uppmärksamhet och omotiverade aggressionsutbrott parat med koncentrationssvårigheter för tankarna till adhd. Uttröttade lärare och utsjasade föräldrar, särskilt de lågutbildade, har aktualiserat denna nya diagnostiska klasskultur. Barnen ses inte längre som skilda individer med högst personliga behov utan som maskiner vilka skenat i väg bortom all kontroll.
Synsättet är upprörande. Borta är all ödmjukhet inför barnens förmågor, deras drömmar eller fantasifullhet. I stället benämns dessa som deprimerade eller ibland bipolära om de är ledset uppgivna. Om de är förbannade över världens orättvisor och får "impulsgenombrott" inrangeras de i neuropsykiatrin.
Få lyssnar till barns lidande - de observeras - och förses gång på gång med medikamenter. En del mår bättre, kanske på grund av uppmärksamheten de röner, kanske för att medicinerna är tämligen starka. Även studenter köper in dylika droger svart, för att förbättra sin koncentration trots det tunga biverkningsmönstret.
Få är de som försöker förstå hur ungarna mår innerst inne. Kanske växer de upp i familjer med missbruk, kanske har de varit med om sexuella övergrepp, kanske är någon närstående psykiskt sjuk, kanske lever barnen i familjer med mycket schismer. Eller, vilket man som barnläkare ofta ser - barnet lider av en kroppslig sjukdom som ingen brytt sig om att utreda! Själv har jag bland annat sett B12-brist, struma och glutenintolerans felaktigt uppfattat som adhd.
Diagnosen adhd kan kännas som en befrielse för mången förälder. Äntligen kan satungens förskräckliga uppträden tillskrivas en psykiatrisk åkomma och inte ens eget tillkortakommande. Då spelar det mindre roll, att man varken med blodprov eller sofistikerad bilddiagnostik kan påvisa adhd .
Det är ett varningens ord, om än sent, när SBU nu varnar för att diagnosen adhd ställs på alltför löslig grund och att tablettbehandling över ett halvår bör ifrågasättas. Med tanke på att piller­konsumtionen i många fall tar flera år i anspråk inger SBU-undersökningen betänkligheter. Man måste vara mycket kritisk för att inte säga en självkritisk förälder, innan man låter sitt barn ta del av denna barnpsykiatrins senaste bokstavstrend. Samtidigt måste dock understrykas, att de gånger bokstavsdiagnosen är rätt ställd kan barnet få mycken glädje av behandlingen.

Salmon Schulman