Jag hade också på mig röd skjorta förra fredagen. Satt bland annat på lunchrestaurang i City och kände mig solidarisk med Burmas förtryckta folkmassor och demonstranterna på gatorna i Rangoon.
Men ska vi vara ärliga, står ju min självgodhet inte i någon rimlig proportion till något påtagligt resultat. Trots röda skjortor gick det som det gick. Militären sköt skarpt mot demonstranterna och eliminerade all synlig opposition.
Den burmesiska diktaturen håller nu på att utvecklas till en mer och mer totalitär regim med ambitionen att kontrollera varje tänkbar aspekt av medborgarnas dagliga liv. Juntaledaren Than Shwe samlar målmedvetet ständigt mer av makten kring sin egen person.
I statlig tv framtonar han som en halvgud som välsignar helgedomar runtom i landet och reser det ena monumentet efter det andra till sin egen ära. Samtidigt hårdnar förtrycket och tar sig alltmer nyckfulla uttryck.

Dock är Burma förvisso inte det enda exemplet på en process i riktning mot gangstervälde och systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter. Varje dag i veckan skulle vi med fördel kunna byta till en skjorta i en ny kulör.
Vi har Robert Mugabe som långsamt svälter den zimbabwiska befolkningen till döds och använder externa hjälpsändningar för att tilltvinga sig lojalitet. I Sudans Darfur-provins pågår folkmordet fortfarande. Och Kim Jong Il, den mytomane festprissen i platåskor, har förvandlat hela Nordkorea till ett enda stort kärnvapenbestyckat fångläger där barnen svälter till döds alltmedan ”den käre ledaren” låter flyga in hummer och Hennessy-konjak till sig och sina älskarinnor.
Dessa skurkstater har, som Christopher Hitchens nyligen påpekade i en artikel i Slate, en gemensam nämnare förutom sin faiblesse för folkmord, och det är Kina. Det är Kina som håller alla dessa despoter (och några till) under armarna; det är Kina som med sitt veto blockerar alla FN-resolutioner med någon som helst substans i. Vi talar nu om samma chauvinistiska Kina som inte heller tvekar att mörda demonstrerande studenter i tusental och som i dagsläget har omkring 800 skjutklara missiler riktade mot det demokratiska Taiwan.

En handfull politiker från samtliga svenska riksdagspartier samlades förra fredagen till en ”kort manifestation” till stöd för Burmas folk, och det kan ju verka sympatiskt. Men tänk om dessa politiker i stället gjorde något så sensationellt som att utföra sitt jobb och bedriva en politik som står i samklang med fraserna. Tänk om de faktiskt bestämde sig för att verka för demokrati och mänskliga rättigheter på riktigt.
Något sådant kommer dessvärre inte att inträffa inom överskådlig tid. Det står klart redan under den korta manifestationen. Ylva Johansson (s) och Per Bill (m) är, visar det sig, ”överens om att det bästa nu är att agera via EU” (expressen.se). Och nu talar vi alltså om samma EU som, med stöd av Sveriges såväl dåvarande (s) som nuvarande (m) statsminister, härom året fattade beslut om att häva vapenembargot mot Kina. Perssons och Reinfeldts motiv var exakt detsamma som Schröders och Chiracs: presumtiva exportintäkter. Kinesernas påtryckningar var och är mycket tydliga.
På så sätt upphäver politiken sig själv. Den krattar bara banorna för kränkandet. Detta må överensstämma med somliga nyliberala utopier, men vad jag vet är det inget svenskt parti som har gått till val på det programmet. Vi låtsas fortfarande att fraserna betyder något.

Det finns strängt taget bara två vägar att gå för att i handling värna mänskliga rättigheter genom att sätta press på Kina. Man kan, åtminstone i teorin, verka för att med olika metoder stänga kineserna ute från viktiga exportmarknader. Det skulle snabbt bromsa den ekonomiska tillväxten i landet och hota kommunistpartiets maktställning. Men det skulle å andra sidan också lika snabbt ställa till med kaos i världsekonomin med fallande US-dollar, räntor som skjuter i höjden och galopperande inflation. Det är förståeligt om ingen har lust att trycka på just den knappen.
Den andra vägen är att i möjligaste mån störa nästa års olympiska spel. Ingenting kunde irritera partitopparna i Beijing mer än om det regnade på deras propagandaparty.

Ingen ledande politiker lär ställa sig i spetsen för en bojkott av ovan nämnda skäl. Jag har därför ett förslag som riktar sig till framträdande svenska olympier som Carolina Klüft, Susanna Kallur och Stefan Holm. Gå ihop om ett uttalande som lyder ungefär så här:
”Vi är inte dummare än att vi begriper att idrott och politik i högsta grad hör ihop. Vi förstår mycket väl att det inte är någon kärlek till höjdhopp eller häcklöpning som har fått Kina att i decennier bearbeta mutkolvarna i IOK för att ro hem spelen. Vi inser att tanken är att vi tillsammans med andra idrottsstjärnor ska skänka glans åt en diktatur som vidmakthåller förtryck runtom i världen. Vi avstår därför från deltagande i Beijing-OS, och uppmanar andra idrottare och alla sponsorer att också dra sig ur.”
Väl i rullning skulle den snöbollen kunna växa sig stor. Och inget sätt att använda sin stjärnstatus kunde vara vackrare.

JAN SÖDERQVIST
Jan Söderqvist är journalist och författare. Han har också varit medlem i redaktionsrådet för det liberala samhällsmagasinet Neo, utsparkad efter elitskandalen.