Det skriver i dag journalisten Jan Söderqvist. Frida Johansson Metso borde i stället angripa Cecilia Malmström och Fredrik Reinfeldt, skriver han.

Ja, nu har de alltså börjat skjuta munkar igen. Den här gången är det kineserna själva i stället för burmesiska marionetter som håller i bössorna, men munkarnas förbrytelse är densamma: ljudliga uttryck för felaktig politisk uppfattning. Allting är Dalai Lamas fel. Och inte är kineserna det minsta knussliga heller; de skjuter gärna skarpt mot den alldeles vanliga civilbefolkningen i Tibet också. Ingen mannamån där inte! Då är frågan vilket plagg i vilken grann kulör vi nu ska kränga på oss för att manifestera vår solidaritet med diktaturens offer. Röda skjortor var det senast, och det gick väl så där om vi ska vara ärliga.

Även om vi själva kände oss rätt tjusiga, trappade juntan i Burma oförtrutet upp förtrycket. Säkerhetsstyrkorna misshandlade demonstranter till höger och vänster, fängslade all opposition i sikte och torterade fram de erkännanden man tyckte att man behövde.
Detta trots att FN:s säkerhetsråd minsann ”djupt beklagade” användandet av våld mot demonstranter i ett uttalande den 11 oktober 2007. Något fördömande var det naturligtvis inte tal om, det såg Kina till. Så då kanske frågan i stället är om det nu inte är dags att komma ut ur garderoben, att strunta i alla skjortor och faktiskt försöka göra något den här gången. Djupt beklagande politiker må ha sin charm, men ibland vore det kul med politiker som rätt och slätt gör sitt jobb och bedriver en politik som är i alla fall litet grann i linje med de vackra middagstalen.

Och i så fall inställer sig förstås den ofrånkomliga följdfrågan: Vad bör göras? Vad skulle innebära något mer än bara ännu en kvasiempatisk mannekänguppvisning och verkligen göra intryck på den pressade regimen i Peking? Med anledning av händelserna i Tibet har frågan om en svensk bojkott av sommarens OS, som jag tog upp på den här sidan 9 oktober 2007, gjort en vända i studiosofforna under den gångna veckan. Tyvärr har det bara blivit bjäbb av den diskussionen, som främst har förts av Luf:s ordförande Frida Johansson Metso (bojkottförespråkare) och höjdhopparen Stefan Holm (motståndare).
Johansson Metso har möjligen någon sorts halv poäng någonstans i all den gapiga retoriken, men inte den hon själv tror, och hennes kontraproduktiva utspel gör hela debatten litet löjlig.

Han har fel i sak, men sätter ändå fingret på svagheten i hennes argumentation. Johansson Metso säger i radions P1 att Stefan Holm ska bojkotta OS eftersom han är en god människa och därför inte vill ”hoppa omkring” på ett stadion där människor har slaktats. Som Holm så riktigt påpekar är det nog inte så många som har hunnit bli slaktade ännu på den nybyggda arena där han ska tävla, men det är inte det som är den avgörande invändningen. Vad han i stället kunde ha sagt, är att han inte är intresserad av någon symbolisk förevisning av den egna godheten utan av resultat, både när han hoppar och inte hoppar omkring. Han är inte i tjusighetsbranschen.

Holm deklarerar öppet att han inte är beredd att offra en av karriärens tänkta höjdpunkter för vad han uppfattar som en meningslös gest. Och med allt fog i världen frågar han Johansson Metso vad hon själv är beredd att offra för den goda saken. Vad som helst, bedyrar hon. Men det är inte sant. För om det vore sant, skulle Frida Johansson Metso omedelbart avgå som ordförande för Luf, lämna folkpartiet och använda den mediala uppmärksamheten till att kritisera de forna partikamrater och den regering som agerar dörrmatta i den här frågan. Hon skulle skoningslöst angripa EU-minister Cecilia Malmström, som i opposition krävde en svensk OS-bojkott men som i regeringsställning smidigt har vänt på sin kappa, och statsminister Fredrik Reinfeldt, som försöker skyla sin hållningslöshet med floskulösa fraser om ”dialog” och som har mage att mana bägge parterna i den tibetanska konflikten till besinning.
Men icke. I stället agerar Johansson Metso som regeringens lilla nyttiga idiot, det vill säga: hennes larmande ger intryck av att det finns en livaktig borgerlig opinion för en bojkott och att folkpartiet har ”högt i tak”. På så sätt ger hon dörrmattan ett spralligt ansikte och låter regeringen hyckla vidare i lugn och ro.
Visst kan och ska man föra dialog med diktaturer, men det blir meningsfullt först när man tar med sig ett par stycken stora påkar till sammanträdesbordet och viftar med dessa när det behövs. Och när det gäller Kina finns det bara två påkar med någon som helst skrämseleffekt.

Den ena är handelshinder – att utestänga kinesiska varor från viktiga marknader. Problemet med den påken är att den omedelbart slår tillbaka på oss själva och välter omkull en redan skakig världsekonomi om vi använder den. Den andra påken är OS-bojkott. Och den fungerar. Stefan Holm har fel, han skulle inte offra någonting för ingenting. Det skulle bita ordentligt, vilket bevisas av att Steven Spielbergs avhopp som rådgivare åt kommittén för öppnings- och avslutningsceremonierna i Peking i hög grad bidrog till att mjuka upp Kinas hållning i Darfurkonflikten.
Vi måste åtminstone vifta med påken. Kraftfullt. Eller också måste vi sluta låtsas att mänskliga rättigheter intresserar oss.

Jan Söderqvist

Jan Söderqvist är författare och journalist. Les Netocrates, skriven av Söderqvist och Alexander Bard, är utsedd till månadens bok i april av franska FNAC.