Det var ett tag sedan Pride var viktigt för mig. Och om jag ska vara ärlig så var Pride länge först och främst viktigt som något att ta avstånd ifrån. Visst, Pride var bra för den svenska HBT-rörelsen. Pride var kanske bra för mig. Men Pride var inte för mig.
Jag betraktade Pride som en antropolog betraktade en stam i Amazonas.
Kanske har min ovilja att hoppa på Pridetåget handlat om mitt problematiska förhållande till bögidentiteten. Inte på något töntigt ”varför är det bara transor som syns på Pride”-sätt. Det handlar mer om att det var ett bra tag sedan bögidentiteten kändes som frihet för mig.
När jag kom ut var bögidentiteten absolut en frihet från mitt eget interna förtryck. Men i dag försöker den begränsa mig genom att skapa små regelböcker för hur jag ska klä mig, eller bestämma om det är bra eller dåligt att bo i förorten, ha åsikter om hur jag ska ha sex eller hur jag ska dejta.

Jag har därför, om jag verkligen skulle definiera det, börjat tänka på mig själv som ”post-gay”. Kanske är det mer av en attityd än en identitet, eftersom post-gays brukar kalla sig själva gay – förutom när de konfronteras med idén om bögstereotyper och som ett svar på den breda gaykulturens platthet. Men i grunden är det en attityd där man inte längre ser sin sexuella identitet som tongivande, utan bara som en självklar del av den man är.
Man har inga problem med evenemang som Pride i teorin och hänger gärna på gayklubb – men känner lätt att den dåliga musiken sätter käppar i hjulen i praktiken.
Boken The Velvet rage: Overcoming the Pain of Growing Up Gay in a Straight Man's World av den amerikanske terapeuten Alan Downs har blivit en av de där böckerna som bögar läser och ger vidare till sina bästa kompisar för att de ”bara måste läsa den”.
Den förklarar också en hel del av varför bögidentiteten är problematisk.
The Velvet Rage handlar om hur bögar hanterar skammen över att vara homosexuell i en värld där barn förväntas vara straighta. Först försöker vi dölja att vi är gay. Och lösningen blir därför att komma ut, om att acceptera vår identitet.

Men sammetsilskan och skammen finns kvar, den avspeglar sig tydligt i statistiken för depression och självmord bland homosexuella. Bögar – The Velvet Rage tar bara upp homosexuella män, men Alan Downs misstänker att lesbiska har liknande, flatspecifika problem – hanterar skammen genom att överkompensera.
Livet blir ett projekt som går ut på att skaffa snyggast kropp, vara bäst på matlagning eller sex, ha ett perfekt inrett hem, klä sig i märkeskläder, göra karriär, tjäna mycket pengar, ställa sig på en scen.
Man ”blir en bög”, helt enkelt.
Det slutliga stadiet i en homosexuell mans utveckling, enligt Downs, är något som jag lite elakt brukar karaktärisera som att ”flytta till landet och baka surdeg”. Det infinner sig när man slutar överkompensera och söka yttre bekräftelse. Väldigt få når det sista stadiet.

Ofta frågar sig straighta skribenter varför folk i Prideparaden ser så galet uppsluppna ut. Men är det egentligen så konstigt när resten av året tillbringas med att på olika sätt försöka hantera den här skammen?
Pride är som en enda stor mental orgasm.
När tusentals HBT-personer sjunger med i ”Bra vibrationer” och Kikki står på scen har de säkert en känsla av att vara accepterade – av varandra, av Kikki, och av majoritetssamhället via schlagerfestivalens popularitet. Att Pride nu har landat mitt i semesterstockholms centrum ökar bara känslan av att gränsen mot mainstreamkulturen har suddats ut.

För många är det säkert en skön känsla, och politiskt är det antagligen en framgång.
Men mot sammetsilskan är det ingen bot. Nu, när den svenska gayrörelsen erövrat mer eller mindre allt politiskt, hoppas jag att vi är redo att bygga en gaykultur som kan ta sig an det underliggande problemet. Det är dags att baka mer surdeg.

DANIEL BJÖRK
Daniel Björk är journalist. Han är en av författarna till den omdiskuterade boken Bögjävlar.