Under de senaste veckorna har folkliga och fredliga resningar sänt bort Egyptens Hosni Mubarak och Tunisiens Ben Ali från makten. Nu har den libyska Stockholmsambassadören halat Khadaffiregimens flagga och ställt sig på, som han sade, folkets sida - optimism, framtidstro, hopp om förändring. Europas ledarskap andades rädsla och osäkerhet inför förändringen.
Man välkomnade upproren i Egypten och Tunisien först efter det att de hade lyckats, först när man inte riskerade någonting i relationerna med Mubarak och Ben Ali. När skräckbilderna nådde oss från Libyen talade Europas ledare först inte om oron för folket, inte om oron för de modiga människor som besköts från luften, utan om oron för de egna gränserna, om oron för att några av dem kanske skulle ta sin tillflykt hit. EU betedde sig lite som en granne som ser hur huset intill fattar eld och springer ut, inte för att hjälpa grannen utan för att ställa sig med en brandsläckare vid staketet i rädslan att någon gnista kanske kan nå över till ens egen sida.

Fokus borde just nu vara att bistå Libyens folk med humanitära insatser. Det är självklart att Sverige ska delta i dessa och till skillnad från socialdemokraternas Urban Ahlin anser vi inte att vapenmakt är den bästa hjälpen. Sverige har en lång tradition av att bistå med humanitär hjälp och vi borde därför undersöka vilka områden där vi kan hjälpa bäst. Vi kan i detta läge inte annat än att hålla med statsminister Fredrik Reinfeldt när han säger att det talas för mycket om vapenmakt, för lite om hjälpinsatser för humanitära behov. För det kommer sannolikt att komma en situation där det humanitära behovet blir stort. Det gäller då att vara redo. Vi får inte återigen svika.

Enligt vår bedömning upprätthålls flygförbudszonen (FFZ) effektivt i dag. Det finns således för närvarande ingen akut brist på stridsflygplan för att upprätthålla FFZ. Det måste vara tydligt att det i mandatet ingår att hjälpa den libyska befolkningen, inte att döda dess mer eller mindre legitima ledare. Det kan dock längre fram bli aktuellt att sända JAS 39 Gripen till Medelhavet när det är dags att rotera ansvaret mellan nationer. Fokus just nu borde vara att bistå Libyens folk med humanitära insatser.

Sverige kan bidra till att göra en annan värld möjlig för den libyska befolkningen. Vi kan göra skillnad.
Sverige ska verka för att flyktingar från norra Afrika får en fristad i Sverige och att övriga Europa öppnar sig för förföljda och förtryckta. Som ett av världens absolut rikaste länder är det vår skyldighet att agera och ge stöd till utsatta.

Sverige ska inleda en dialog med den libyska frihetsrörelsen. Vad vi förstår så består den dock av en brokig samling grupper, varav några inte gör sig förtjänta av något stöd alls. Vi måste identifiera samarbetspartners som verkar utifrån demokratiska principer och som står upp för de mänskliga rättigheterna.

EU och Sverige ska aktivt stödja frihetsrörelsen i Libyen genom ekonomiskt och humanitärt bistånd. Oppositionsrörelsen behöver hjälp att kunna få ut sitt budskap till folket i landet och till oss utanför. Här har Norge varit ett föredöme genom sina informatörer. Sverige skulle kunna hjälpa med IT och teknik och mycket annat.
EU.s gemensamma gränskontrollbyrå - Frontex - kan få ett tydligt mandat att hjälpa asylsökande till skydd i Europa, till länder där asylskälen kan prövas under trygga och ordnade former.

Sverige ska stoppa export av vapen till diktaturer och länder som inte respekterar grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Vi ska också så långt som möjligt försöka hindra andra länder från att exportera vapen till dessa länder.

Sverige ska beslagta tillgångar som finns i Sverige och som ägs av Khadaffis styre, till dess egendomens laglighet kunnat bekräftas. Tillgångarna ska vid stabiliserat läge i landet kunna komma den libyska befolkningen till del.
Det finns många saker Sverige kan göra för att hjälpa det libyska folket. Nu har vi i MP visat några av dem. Vi hoppas att övriga partier i riksdagen är beredda att göra detta tillsammans med oss.



BODIL CEBALLOS
PETER RÅDBERG
Bodil Ceballos och Peter Rådberg är
Miljöpartiets utrikespolitiska respektive
försvarspolitiska talespersoner