Apropå fenomenet självmordsbombare anser islamologen Jan Hjärpe att en "...viktig del av undersökningen är att få fram den psykologiska profilen". "Botemedlet mot det här är att det finns psykiatrisk hjälp att få", sa han i SVT:s Aktuellt i veckan. I en chatt med Rapports tittare sa han: "Vad som i längre perspektiv behövs är psykiatriska resurser, särskilt inom ungdomspsykiatrin."
Frågan är om de huvudsakligen unga män som deltar i denna typ av självmordsattentat är psykiskt sjuka? Vilket stöd finns för att de skulle ha en psykiatrisk diagnos, en psykiatrisk problematik och ett hjälpbehov som ska skötas av psykiatrisk vård?

När det gäller självmord i allmänhet vet vi i dag att det finns psykisk sjukdom eller störning hos en stor majoritet av dem som tar sitt liv. Det gäller också unga människor som tar sitt liv. Ofta handlar det om depressioner, psykoser, beroendeproblem eller i undantagsfall starka reaktioner på ett trauma eller en förlust. Det suicidpreventiva utvecklingsarbete som gjorts i samhället har till stor del drivits av företrädare för psykiatrin.
Självmordsbombare har dock inte mycket gemensamt med dem som tar sitt liv i helt andra livssituationer. Definitionen av självmord eller suicid är att avsiktligt tillfoga sig skada som leder till döden. Denna enkla definition uppfyller självmordsbombaren, även om det av dem som stödjer denna typ av handlingar hellre definieras som ett uttryck för martyrskap.

Det finns studier från Israel och Palestina där många av självmordsattentaten inträffat. I en serie intervjuer med föräldrar och syskon till självmordsbombare fann man inget stöd för att förövarna haft uppenbara psykiska störningar eller någon särskild personlighetstyp. I en tredjedel av fallen beskrevs visserligen tidigare suicidtankar, men inte tidigare suicidförsök, vilket annars föregår en mycket hög andel av suicid hos unga människor. Att tankar på självmord kan finnas hos unga människor är förhållandevis vanligt, i enkäter till befolkningen är det samma frekvens av tillfälligt förekommande självmordstankar som beskrivs. Andra forskare har påvisat att dessa unga män har en genomsnittlig intellektuell begåvning, samma utbildningsnivå och socioekonomiska förhållanden som befolkningen i övrigt i det sammanhang de finns. Det finns dock exempel på hur en ung kvinna från Palestina förlorade sin make i ett attentat och fem dagar senare med en önskan om hämnd försökte genomföra ett självmordsattentat som misslyckades. Detta exempel har vissa likheter med suicid bland unga människor som vi förstår dem, som den aktuella förlusten, sannolikt en upplevelse av förtvivlan, ibland i en situation av besvikelse och utåtriktad aggressivitet med en vilja att hämnas på omgivningen.

En förklaringsmodell som utgår ifrån att självmordsattentaten motiveras av att de är effektiva ur ett militäriskt strategiskt perspektiv och har sin grund i ideologiska, extremreligiösa eller nationalistiska strävanden - men samtidigt uttrycker ett behov av att hämnas förödmjukelser utifrån dessa - har ett större förklaringsvärde. För att ge förståelse av fenomenet kan metoder från psykologiskt psykiatriskt perspektiv användas, men möjligheten för psykiatrisk vård att ingripa i utvecklingen är sannolikt stark begränsad. De insatser som krävs för att förhindra terroristattentat av detta slag handlar nog mer om underrättelseverksamhet. Sannolikt ger det större möjligheter att förstå självmordsbombaren ur ett politiskt perspektiv.


BO RUNESON