Den omfattande debatten om hur man skall förklara valresultatet och särskilt socialdemokratins rekorddåliga resultat har varit intressant. Som inte sällan sker är det mest intressanta vad man väljer att inte tala om, vad det är för frågor som förbigås med tystnad.
Mest förbryllande för mig har varit att en av de senaste decenniernas allra största frågor i det närmaste helt lyst med sin frånvaro både under själva valet men också i eftervals-diskussionen, nämligen jämställdhetsfrågan.
Det kan rimligen inte bero på att det inte finns politiska motsättningar inom detta område. Och mig veterligen har vi inte uppnått jämställdhet i det svenska samhället - tämligen lite har hänt vad gäller fördelningen av ansvaret för barn och hushållsarbete och när det gäller löneskillnader mellan män och kvinnor.
"JÄMSTÄLLDHETEN EN DÖD FRÅGA" Jämställdhet är en närmast stendöd fråga politiskt, skriver statsvetaren Bo Rothstein. Foto: Tommy SvenssonUttaget av föräldraförsäkring är fortsatt mycket skevt, mäns våld mot kvinnor är alltjämt ett stort problem och i företagens styrelserum är det fortfarande sällsynt med kvinnor. Vi må vara bland de bästa i världen på jämställdhet, men bra är det inte, särskilt inte med tanke på hur mycket vi satsat på att försöka uppnå jämställdhet.
Så varför är plötsligt frågan politiskt närmast stendöd och varför blev jämställdhet och feminism inte en tillgång i valet för de rödgröna partierna som satsat mest på denna fråga.
Än mer märkligt är tystnaden i denna fråga om man betänker de stora satsningar som gjorts på forskning inom detta fält.
Under beteckningen genusforskning har vi i dag minst ett par hundra forskartjänster och ett antal särskilda forskarskolor i genusvetenskap har inrättats.
Därtill finns det en särskild myndighet för att främja denna forskning benämnd Nationella sekretariatet för genusforskning och varje lärosäte med någon självaktning har i dag särskilda institut för genusforskning.

Det politiskt uttalade målet för denna satsning på genusforskning har varit att den skulle bidra till analyser som skulle förbättra jämställdheten och just därför är det besynnerligt att jämställdhetsfrågorna plötsligt förefaller vara helt försvunna från den politiska dagordningen.
Inte i något av de säkert hundratalet inlägg jag läst om hur man skall förklara socialdemokratins stora nederlag har jag hittat något som handlar om genusanalyser eller om jämställdhetspolitiken.
Jag har inga färdiga svar på varför genusforskarnas analyser så helt försvunnit från den politiska agendan men låt mig för diskussionens skull lägga fram tre saker.

Den första handlar om hur denna forskning organiserats. På de flesta håll har man valt att isolera denna forskning från övriga ämnen vilket med stor sannolikhet varit till skada för både genusforskningen och de övriga ämnenas vitalitet och kreativitet. Resultatet är ökad könssegregering då utbildningar i genusvetenskap i praktiken blivit den nya tidens flickskolor.

Det andra handlar om att bristen på teoretisk pluralism. I realiteten har vi fått en dominans av ett statligt fastställt paradigm som går under beteckningen "könsmaktsordningen". I stället för att angripa jämställdhetsproblematiken från ett antal olika teoretiska perspektiv har denna ensidighet lett till intellektuell stagnation.
Allt negativt som drabbar kvinnor kan enkelt skyllas på den strukturella könsmaktsordningen vilket i realiteten blivit till en ursäkt för att inte undersöka de specifika mekanismer som skapar och återskapar ojämställdheten. Därmed har man heller inte mycket att komma med när det gäller den konkreta jämställdhets-politiken.

Det tredje är att statligt sanktionerade teorier rimmar illa med den frihet som forskningen behöver för att kunna bidra med något nytt till samhällsdebatten. Att ha en myndighet som skall understödja en särskild forskningsinriktning övergår alltför lätt till myndighetskontrollerad forskning där särskilt unga forskare känner ett starkt tryck att anpassa sig till det dominerande tänkandet.
Genusforskningen behövs, men för att kunna tillföra något till den politiska debatten måste den komma ur sin självvalda intellektuella isolering och sitt beroende av statens översyn.