Sverigedemokraterna, SD, har i flera opinionsundersökningar legat över fyraprocentsspärren och också fått ett allt större medialt genomslag. Vi kan få en situation som i Danmark där de etablerade partierna i kampen om väljare faller för frestelsen att börja tävla med ett främlingsfientligt missnöjesparti i åtgärder som riktar sig mot invandrare och etniska minoriteter.
Såväl politiker som journalister har länge diskuterat hur Sverigedemokraterna bör bemötas. Skall SD ges det utrymme i debatten som deras opinionssiffror berättigar dem till? Skall partiet tigas ihjäl? Skall det bjudas in till de stora partiledardebatterna i TV? Skall riksdagspartierna bilda enad front eller utveckla olika strategier för hur SD skall hanteras i riksdagen?

Frågan handlar också om hur debatten skall föras. Flera ledande politiker, inte minst Mona Sahlin, har inte lyckats särskilt väl i debatten med SD. Att försöka debattera efter den mall bestående av saklighet och fakta, som är legio i svensk politisk diskussion, verkar inte fungera. Skälet till detta är, tror jag, enkelt. Man ger SD en aura av seriositet som det inte förtjänar - och som partiet dessutom tycks vinna politiska poäng på. Med denna strategi kommer SD att i många väljares ögon att framstå som "ett parti bland andra", vars argument förtjänar att tas på allvar.
Den motsatta strategin, att försöka ignorera partiet, kan redan sägas ha misslyckats. Anledningen är att det passar Sverigedemokraternas självbild av att vara ett antietablissemangsparti. Partiet kan ikläda sig sin martyrgloria.
Därmed kan det synas som att slutsatsen är att ingenting fungerar som ett motmedel. Jag tror emellertid att det finns en tredje linje, nämligen ironins och förlöjligandets strategi. I den politiska retoriken är ingenting så förödande som att framstå som uppblåst och skrattretande. Men det är en svår konst som kräver skarpslipade retoriker, som inte tvekar att nypa till i veka livet. Här duger inte alls de schyssta Pelle- och flitliga Lisa-karaktärer, som dominerar svensk politik. Istället behövs någon som verkligen behärskar den svåra konstformen med ironiska elakheter.

Vad jag kan se finns endast en person i svensk politik som kan fylla denna roll och det är Carl Bildt. Låt mig genast säga att Bildt inte är en politiker som jag i alla delar uppskattat. Hans insatser i ubåtskommissionen på 1980-talet visade sig bygga på en olycklig kombination av felbedömningar och önsketänkande. Hans hantering av den ekonomiska krisen 1991- 92 var synnerligen valhänt och hans förmåga att som utrikesminister leda UD har inte imponerat. Han förstod inte heller den svenska välfärdspolitikens logik, att det inte går att riva ner en politik som stora delar av den egna väljarkåren är beroende av.
Men med sin obestridbara retoriska talang kan Bildt i denna valrörelse göra en historisk insats, genom att leda kampen mot Sverigedemokraterna. Hans förmåga till avväpnande ironiska kvickheter i kombination med slagfärdighet skulle bli ett effektivt motmedel mot Sverigedemokraterna.

Carl Bildts politiska position gör honom också unikt lämpad. Moderaternas svängning mot den politiska mittfåran har skapat ett tomrum på högerkanten, som Sverigedemokraterna nu kan utnyttja. Det är dags för Carl Bildt att ställa in det ymniga resandet till världens huvudstäder och ge moderatstabens "blodhundar" i uppgift att börja gräva fram vad som krävs för att ge Sverigedemokraterna den holmgång de förtjänar. Bo Rothstein