På Reggae- och hiphopfestivalen i Uppsala under helgen kunde Uppsalapolisen ha plockat in mer än hundra unga människor som var påverkade av narkotika. Nu stannade det vid något tiotal på grund av polisens underbemanning. Detta är ett skrämmande skolexempel på narkotikamarknadens utbredning. Gruppen tunga missbrukare som bland andra Ted Goldberg refererar till här på debattsidan i artikeln ”Därför misslyckas narkotikapolitiken” (20/2) är med andra ord bara toppen på ett isberg.
Dessvärre skildrar många debattörer i debatten de svenska narkomanerna som en homogen kategori präglade av utanförskap och marginalisering. Men den större verkligheten bakom den dystra narkotikasituationen är uppenbarligen en annan. Narkotikamarknaden har ju, för den som höjer blicken ovan skrivbordskanten, andra inslag som på sikt avgör om knarket ska permanentas i vårt samhälle. I Sverige finns i dag flera hundra tusen socialt etablerade hobbymissbrukare, varav en förkrossande majoritet inte har några som helst vårdbehov. Genom sin numerär utgör de den ekonomiska ryggraden i knarkmarknaden.

I samband med musikfestivaler blottas den missbrukssituation som knarkliberalerna är blinda för. Många – helt ”vanliga” – ungdomar experimenterar med narkotika och riskerar därmed att fastna i ett tyngre missbruk. Det samband mellan bruk-missbruk-beroende som är fullständigt självklart när det gäller alkohol verkar inte existera för knarkliberalerna vad gäller narkotika. Alla som röker en joint på festival blir inte per automatik heltidsnarkomaner inom en given tid. Men några kommer att hamna där. Kanske fastnar var tjugonde, och det säger sig självt att ju fler som testar, desto fler blir i slutändan beroende. Det behöver man inte vara professor för att kunna räkna ut.
Det som således är extra tydligt på musikfestivaler pågår i mindre skala varje helg på klubbar och krogar runtom i Sverige. Självklart kan man inte förbjuda en viss typ av musik eller att folk träffas och har kul på krog eller festival. Men såväl
nöjesarrangörer, kommunpolitiker, poliser och andra – inte minst föräldrar – måste ta ansvar för att hålla nöjeslivet narkotikafritt. Det är i det här perspektivet som nolltolerans mot narkotika är så viktigt – för att ge polisen möjlighet att ingripa mot att ALL icke-medicinsk befattning med narkotika. Om musikfestivaler utvecklas till en frizon för knarkande så finns det risk för att folk kräver att de upphör, vilket onekligen vore mycket sorgligt.

Grunden för knarkliberalernas felanalys är att missbruket bara ses som ett symtom på bakomliggande orsaker av antingen social eller psykologisk karaktär. Enligt denna tankegång skulle det vara helt meningslöst att ta itu med missbruksbeteendet innan vi skapat oss ett bättre samhälle. Symtomteorin ger inte hela förklaringen till varför ett missbruk startar, den missar varför beroendet uppstår och sedan styr individens beteende. Och att ett utvecklat beroende alltså har lösgjort sig från sina ursprungliga orsaker, vilka vid alkoholism och narkomani är näst intill lika många som individerna bakom dem.
Den som i likhet med professor Ted Goldberg framhärdar i att missbruket enbart är en yttring av ett socialt och samhälleligt förfall är dessutom skyldig att bevisa varför det svenska missbruket i ett historiskt perspektiv har fluktuerat; avtagit dramatiskt under perioder då narkotikapolitiken skärpts i restriktiv riktning – och tvärtom under perioder då den liberaliserats. Ännu en helg när ungdomar knarkar på festival borde ge en tankeställare till knarkliberalerna i debatten, inte minst gäller det Expressens ledarsida. En del av ungdomarna som knarkar på dessa festivaler kommer att råka illa ut. I ljuset av det blir knarkliberalernas perspektiv på narkotikaproblemet närmast ett dåligt skämt.

Ove Rosengren
Förbundsordförande
Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle – RNS