Piratpartiet fick preliminärt 7,1 procent av rösterna och tog ett mandat i Europaparlamentsvalet i går. Men om Lissabonfördraget ratificeras får Sverige ytterligare två platser i parlamentet varav jag kan knipa ett. Som yngsta parlamentariker någonsin, och dessutom varandes kvinna, åker jag då ned till Bryssel med hopp om att förändra världsordningen. Helt säkert är det dock först på onsdag när personkryssen är färdigräknade.
Då skulle jag byta min studentetta i Lund mot miljonstaden Bryssel, och få mer pengar i fickan än jag någonsin sett. Inga fler veckor på havregrynsgröt utan salt, mjölk eller sylt, men desto fler fina middagar på restauranger. Det är en underlig blandning av eufori och skräck: vilken gaffel ska jag använda? Vilka intressanta människor får jag träffa? Kommer folk att ens lyssna eller notera min närvaro? Markerar det början på en ny politisk era med konstruktiva lösningar och hållbar kunskapspolitik?

Jag tror att Bryssel blir extra svårt om man är ung och tjej. Jag får jobba hårdare, och det krävs nog en rejäl kraftansträngning för att jag verkligen ska bli accepterad av de ledamöter, mestadels konservativa män, jag får som kolleger. Dessutom kommer Piratpartiet att ha mycket att leva upp till. Många ser oss som det sista hoppet för en generation som tappat tilltron till politiken.
Jag har varit med i piratrörelsen sedan 2006, och ju mer jag läser och tänker, desto mer uppenbart blir det att det är förändring som behövs.
Insikten är väl inte helt revolutionerande: kritik av immaterialrätterna har funnits i stort sett sedan de infördes.
Piratpartiet kan vara det första parlamentariska alternativet i världen som tar frågorna på kompromisslöst allvar. Vi har inte visat någon pardon när vi protesterat mot dåliga lagar, och inte givit vika när de förslag på lösningar vi presenterat bespottats.

Det kommer att vara fem slitsamma år i parlamentet: bara att öppna den svenska debatten har tagit sina män och kvinnor, och att dessutom göra det i den stela tjänstemannamiljö som råder i Bryssel kan nog göra vem som helst trött.
På uppmaning av en väljare har jag följt mina impulser att under valrörelsen gå barfota i Jönköping, Karlstad, Malmö, Lund, Luleå, Umeå och Mora. Man får smutsiga fötter, men desto bättre blodcirkulation i tårna och stärkta fotvalv! Och på tre år i Skåne har jag knappt sett ett barrträd, men under de tre dagar jag reste längs östkusten såg jag fler träd än jag gjort någonsin i hela mitt liv. Barrskog är fantastiskt!
I Jönköping tänkte jag hoppa bungy-jump men åt i praktiken mest kakor. Jag upptäckte rätt sent att människor gärna sponsrar en fattig Europaparlamentskandidat med god mat, så de sista två veckorna har jag varit välnärd och levt livet. Det bästa var när jag var i Umeå och vi lyckades få ihop en preliminär arbetsgrupp inom Ung Pirat för att slussa ned unga pirater till Bryssel på min bekostnad.
I några kampanjvideor på Youtube och debatter i SVT:s youtube-satsning har jag lyckats göra mitt avtryck i den politiska debatten 2009. Jag har kanske fått några att fundera över hur patenträtten påverkar så vitt skilda politikområden som miljöarbete och jordbrukspolitik.

I två år har jag suttit och läst om EU-frågor, och sedan i höstas har jag saktmodigt plitat på någon form av sakpolitiskt program för de kommande fem åren. Handelsavtal, upphovsrättsförändringar, patenträttsförändringar. Den stora utmaningen blir att få in frågorna på agendan även på kontinenten. I Sverige har vi varit tämligen bortskämda med att immaterialrättsfrågorna redan är på allas läppar: det vi åstadkommit i Sverige de senaste åren gör att alla har en relation till det politiska problemet. Svenskarna håller inte alltid med Piratpartiet, men frågan är i alla fall på dagordningen.

Men nu kan all text och läsning omsättas i politik. Heh, som jag längtat!
Samtidigt är det en omställning att bli offentlig person. Jag har sett mitt namn på Expressens ledarsida. I en P3-intervju i maj sa jag "ingen ställning" tre eller fyra gånger. Att jag gått på referensgruppsmöte på Utrikesdepartementet med Attac orsakade också viss uppståndelse. Hur man vaktar sin tunga, eller blir mer smidig, är kanske något jag måste lära mig.
Medier bör absolut granska och ifrågasätta politiker, och man kan tänka sig att en tjugoettåring från Lund som jag har ett tag kvar tills jag hanterar journalister lika skickligt som de hanterar mig.
Amelia Andersdotter är Europaparlamentsledamot för Piratpartiet, har Per Gessle som förebild för sin hockeyfrilla och tycker att all musik blev dålig efter
Live Aid-galan 1984.


AMELIA ANDERSDOTTER
Amelia Andersdotter är Europaparlamentsledamot
för Piratpartiet, har Per Gessle som
förebild för sin hockeyfrilla och tycker att
all musik blev dålig efter
Live Aid-galan 1984.