Poliser, politiker och partitjänstemän pekas av antimutorganisationen Transparency International ut som klassiska högriskgrupper där korruption lätt kan få fäste. Och även om Sverige är förskonat från de grövsta formerna av korruption finns varningstecknen. Den största risken för ökad korruption i Sverige är vår egen aningslöshet.

När politiker, journalister och lobbyister träffas i Almedalen brukar korruption bara problematiseras när handlar om länder långt bort från Sverige. Och visst; framför allt i några utvecklingsländer har mutor och bestickning fått nästan pandemiska proportioner där kombinationen korrupta politiker och samvetslösa affärsmän blivit utvecklingsproblem i dignitet med malaria och aids. 

Samtidigt måste både politiker, journalister och fristående organisationer nu mer kritiskt granska beslut i vår svenska statsapparat. Korruptionshärvan i Göteborgs kommun kan vändas till startpunkten för mer kritisk granskning av offentliga beslutsgångar. Riksrevisionen har påtalat ”avsevärda och underskattade risker” för korruption i det offentliga Sverige. Särskilda riskområden där korruption förmodligen har förekommit är kopplade till monopolverksamheter som Systembolaget, biståndsorgan som Sida och myndigheter som Vägverket där stora projekt upphandlas till omfattande belopp. 

Med utsiktspunkt från riksdagens skatteutskott är det också uppenbart att riksdagsledamöter nu sätts under allt hårdare tryck inför viktiga avgöranden. Antalet kontakter med påtryckare ökar, företag håller frukostmöten före utskottsmöten, och middagar arrangeras strategiskt inför beslut om energibeskattning, fordonsskatter eller andra skattebeslut som kan avgöra affärsmodellers lönsamhet och framtid. 

Mina riksdagskollegor drivs av både idealitet och god vilja – och lobbyister jag känner präglas ofta av ärlighet. Samtidigt är det aningslöst att utesluta kampanjer som passerar gränsen för det lagliga och som riktar sig mot riksdagsledamöter. Syftet är att frågor ska ställs till ministrar, kontakter ska tas med tjänstemän och förslag ska behandlas på ett särskilt sätt i riksdagsutskotten. 

Just i Almedalens gator och gränder koncentreras påtryckningsarbetet – och startar redan vid landning på Visby flygplats: ”Hej, jag antar att du reser till Visby under politikerveckan.

Jag jobbar med världens första serietillverkade, fyrsitsiga elbil. Är du intresserad av att bli hämtad eller lämnad i den vid flygplatsen? Och kanske även provköra samtidigt?”, damp ned som både ett Facebookmeddelande och som ett litet exempel på ett större fenomen; tilltagande intensitet i kontakter från enskilda företag.

Just detta erbjudande faller säkert inom ram för det tillåtna men jag har lärt mig pröva förfrågningar som medför förmåner med tre frågor. Är det lagligt? Är det lämpligt? Och vill jag läsa om det i tidningen och stå för det vid en granskning? 

Vi ska värna den höga tilliten till demokrati, öppenhet och rättsstat som finns i Sverige – och en del i detta är att öppna ögonen för korruptionsrisker på hemmaplan. Därför är det utmärkt att finansmarknadsminister Peter Norman just tillsatt utredningen där Statskontoret ska undersöka hur klarsynt och allvarligt politiker och tjänstemän ser på korruption. Vi måste skingra aningslösheten och se riskerna också i Sverige. Det ligger mycket i det som Transparency International ofta påpekar: självbelåtenheten är korruptionens bästa vän. Det gäller också i Sverige - och i Almedalen.

HENRIK VON SYDOW, M, är jurist, riksdagsledamot och ordförande i riksdagens skatteutskott.