Lisa Bjurwald har profilerat sig som specialist på europeisk högerextremism och rasism. Ändå kan hon tydligen inte identifiera en tvättäkta högerextremist när en sådan väl uppträder. I Expressen (24/7) påstår hon att Anders Behring Breiviks åsikter inte är identiska med dem hos extrema nynazister. Däremot, menar Bjurwald, kan man notera samstämmighet med en rad svenska ”konservativa och liberala tyckare” som riktar kritik mot de tendenser som finns i svensk offentlighet att demonisera debattörer som vill diskutera multikulturalismens avigsidor, den svenska integrationspolitikens problem samt rasism, våldsförhärligande och kvinnoförtryck inom islamistiska grupper.
Hon har förvisso en poäng i att även Behring Breivik tycks vara kritisk till att debattörer som de ovanstående demoniseras. Men den överensstämmelsen ter sig knappast så mycket mer relevant än påståendet att både Baader-Meinhof-ligan och svenska socialdemokrater på 70-talet lät sina samhällsanalyser utgå från klassperspektiv.
Av Behring Breiviks manifest ”2083” framgår emellertid att hans ”ideologi” inte har mycket gemensamt med de åsikter som företräds av de ”konservativa och liberala tyckare” som Bjurwald kritiserar.
Den ideologiska kärnan i hans 1500 sidiga idéverk är till exempel kopierad av UNA-bombaren Ted Kaczynskis manifest (1995). Detta ligger i sin tur nära den så kallade anarko-primitivismen, vars kritiska udd riktas mot liberalism och kapitalism.
Behring Breivik har bytt ut Kaczynskis begrepp ”leftism” mot ”multiculturalism” och ”cultural marxism”, vilket medfört att norrmannens kritik mot multikulturalism ter sig förvirrande och ligger långt ifrån den akademiska kritik mot multikulturalismens identitetspolitik som har formulerats av exempelvis den brittiske forskaren Kenan Malik (och många av de svenska debattörer som Bjurwald kritiserar).
Men Anders Behring Breiviks egenartade begreppsanvändning hänger också samman med en strävan som han redogör för i manifestet – att maskera den ideologi som han företräder. Han pekar exempelvis på hur viktigt det är att undvika begrepp som kan associeras till nazismen, till exempel ”ras”, ”vit” och ”etnicitet”. Nazismen är överlag en ideologi som diskuteras flitigt i manifestet – en central målsättning för Behring Breivik är att till den egna rörelsen vinna över dagens nazister. Det påstås kunna ske enkelt, om de sistnämnda bara inser att det är muslimer och inte judar som är det stora hotet mot västvärlden idag.
Termen ”kulturkonservatism” bör användas istället för ”nationalism”, förklarar Anders Behring Breivik, eftersom fler människor riskerar att stötas bort av den senare. Av samma pragmatiska anledning hänvisar han till kristna värden. Inte för att han är troende, utan därför att det optimerar möjligheten att locka fler människor till hans revolutionära projekt.
Detta projekt kan enklast beskrivas som en militant våldsideologi av revolutionär, rasistisk, antidemokratisk och utopisk karaktär. Enligt hans egen framställning var det genom kontakt med serbiska nationalister som hans våldsideologi tog form. Den utlösande faktorn ska ha varit NATO-bombningarna i Serbien 1999, samt ett möte organiserat av serbiska högerextremister i London 2002.
Det tycks ha varit efter det sistnämnda mötet som hans identitet som militant revolutionär föddes – och alltså inte på grund av Per Gudmundsons skriverier i SvD eller Axess-debatter om integration i Almedalen.
Under de åtta år som följt sedan Londonmötet har han, vad vi kan förstå, med manisk noggrannhet förberett helgens massaker.
Vid sidan av influenserna från UNA-bombaren har Behring Breiviks högerextremistiska vision – en vision av att gå till historien som den förste aktive, och mest modige, krigaren i kampen för en framtida ny världsordning – också hämtat näring från vänsterextremistiskt håll. Han talar om vikten av att kopiera strategier för rekrytering från Hitlerjugend, men även från vänstergrupper som AFA och marxistleninistiska terroristceller. Hans framtida anhängare uppmanas att studera Mao Zedong, samtidigt som Fidel Castro åberopas som stöd för att revolutioner kan genomföras med mycket litet manskap.
Behring Breiviks köckenmödding till ideologi är starkt utopisk. Som en form av nazism där muslimer ersatt judarna, eller en bolsjevism där nation ersatt klass.
Därtill kan läggas tydliga influenser från dataspelsvärlden – massakerna i Oslo och Utöya beskrivs som olika nivåer i ett dataspel med 70 procents chans att fullbordar den första; 40 procent den andra, 20 procent den tredje och fem för ”bonusuppgiften”.
I den närmaste framtiden handlar det dock om att likt de västtyska 70-talsterroristerna frammana ett tillstånd av kaos och lågintensivt inbördeskrig. På sikt är detta tänkt att väcka den europeiska befolkningen ur dess passiva slummer och falska medvetande. Målet för Anders Behring Breivik är att på så vis skapa förutsättningar för en helt ny värld, ett lyckorike som knappast står vare sig det kommunistiska tusenårsriket eller den nazistiska renrasiga utopin efter i perfektion.
På vilket sätt denna sorts visioner delas av dagens svenska ”liberala och konservativa tyckare” är det nog bara Lisa Bjurwald som vet.
JOHAN LUNDBERG
Johan Lundberg är chefredaktör för Axess magasin.
