Junisolen skiner in genom de färgade kyrkfönstren på samma sätt här som den skulle i synagogan i eller moskén i Jerusalem. En man och en kvinna sitter i en blomstersmyckad liten kyrka och hör sin dotter sjunga "Den blomstertid nu kommer" tillsammans med sina skolkamrater. De är troende muslimer och skolan där deras lilla flicka går har avslutning i den kyrka, som så länge man kan minnas har använts för detta ändamål. Det är en tradition så djup att den går in i hjärterötterna hos dem som sitter där i träbänkarna. Utom för de två, som anlände till Sverige för några få år sen.
Jag tillåter mig att tvivla på att någon människa skulle stiga fram och med handen på bibeln/koranen på fullt allvar hävda att det är en stor skymf att ens barn har skolavslutning i en kyrka/synagoga/moské även om ens egen tro inte praktiseras där.

Men jag har en känsla av att Humanisterna, som jag är medlem av, intar ståndpunkten att vi i Sverige ska undvika att ha skolavslutningar i kyrkan. Jag håller inte med om det. Jag tror inte på det där med kränkthet. Den är överskattad. Om budskapet i psalmerna skaver får man väl slå dövörat till eller konstatera att de stackarna som sjunger inte har förstått hur missledda de är. För mig berättar rösterna som ekar mellan väggarna de rika kristna myterna och jag bryr mig inte ett vitten om den historiska sanningshalten.

Sverige är ett sekulärt samhälle. Våra lagar ska stiftas på rationell grund. Sociologen Max Weber trodde att världen skulle te sig trist och grå om och när den blev rationellt förklarbar - vilket den aldrig kommer att bli. En avförtrollning, Enzauberung, skulle ske. Men år 2010 går jag fortfarande lika snabbt och lätt in i H.C. Andersens, Astrid Lindgrens och J.K. Rowlings förtrollade världar och vistas där så länge jag vill. Jag ser John Bauertroll bakom mossiga trädstammar när jag vandrar i en gammal, orörd skog. Tolkien och jag gör en överenskommelse så fort jag vänder första bladet att nu är hans saga min verklighet tills jag lägger ifrån mig boken. Utan sagor och legender är vi inte människor. Myter är livsviktiga och våra berättelser gör oss till dem vi är.

Sommarkyrkan, skolbarnen och "Den blomstertid nu kommer" är en sådan berättelse och den är omistlig. De som vill ta bort den har inte förstått någonting. De ställer bokstavliga, onödiga och orättvisa sanningskrav på berättelserna och begär av dem att de ska förklara precis hur världen ser ut och hur man ska förhålla sig till den. De förminskar världen och gör den trist och grå och avförtrollad. Och jag tror att det är de som påstår att de blir kränkta. Både de som med säkerhet vet att Gud finns och de som med säkerhet vet att han inte existerar.

Den engelske poeten Philip Larkin (1922- 1985) beskriver den moderna, agnostiska eller ateistiska människans känsla inför kyrkobyggnader bättre än någon annan i sin dikt Churchgoing. Så här lyder de första två stroferna (min översättning):
När jag kan se att inget försiggår
Får porten mjukt och varligt slå igen
En vanlig kyrka: bänkar, mörka vrår
Små böcker, blommor från begravningen
I söndags, vissna nu, nåt silvrigt där
längst fram. På läktarn tronar orgeln
Och tystnad, stram och unken, nästan kvav
Som stått och jäst, Gud vet, hur länge här
I tafatt vördnad åker mössan av
Jag för min hand runt dopfunten ett tag
Ser upp - det taket verkar nyligen
Ha målats om. Ja, vem vet, inte jag.
Jag klättrar upp i predikstolen sen
Poserar som en uppblåst predikant
Och säger "Amen"högre än jag tänkt mig
Och ekot fnissar flyktigt, dags att gå
Min signatur i boken och en slant
Och tanken: Varför stannade jag då?

Avförtrollning? Nonsens! Mystik snarare och en förundran inför allt det vi inte förstår. Det som vi bara anar, men inte kan sätta namn på. Människans myter. Det hon är gjord av. Jag ser fram emot att få höra mina barnbarn sjunga sommarpsalmer i kyrkor många år framöver. Det får ingen ta ifrån mig.


Björn Ulvaeus
Björn Ulvaeus är världsberömd musiker och kompositör sedan tiden i ABBA. Han är
också medlem i Humanisterna, men delar inte livssynsorganisationens kritik mot
skolavslutningar i kyrkan.