Sedan en tid rasar debatten om ökad barnfattigdom i Sverige. De fakta som används är emellertid feltolkade: barnfattigdomen är lägre än på många år! Men där den existerar beror den på arbetslöshet och utanförskap i utsatta grupper. Därför riskerar de krav på höjda startlöner på arbetsmarknaden att i stället öka fattigdomen. Det är hög tid att denna debatt sansas och att fokus riktas åt rätt håll om vi vill att barn som lever under knappa förhållanden i Sverige ska få det bättre.
I början av februari släppte Rädda Barnen en rapport där de visar att barnfattigdomen är den näst lägsta som uppmätts enligt det mått de själva har tagit fram. Visserligen ökade barn- fattigdomen något jämfört med året innan men det berodde på den ekonomiska krisen. Jämfört med 1997 så har i själva verket barnfattigdomen halverats!

Debatten som följt efter Rädda Barnens rapport har dock fokuserat på denna marginella ökning. LO-tidningen hade på sin webbplats den 4 februari rubriken "Barnfattigdomen en skam för Sverige" och påstod sedan felaktigt att barnfattigdomen ökat under senare år. Jämfört med två år tidigare visade ju Rädda Barnens rapport att barnfattig-domen är lägre.
Det är ibland närmast krigsrubriker om en ökande barn- fattigdom som inte är värdig ett välfärdsland som Sverige. Det är också många som har hakat på sina hjärtefrågor i denna fattigdoms-debatt.

Rädda Barnen kom fram till att 220000 barn levde i fattigdom under 2008. Den som vill sansa debatten bör fundera på vad det är som gör att människor undgår fattigdom. Svaret är ganska enkelt - arbete. Svenskar som stiger upp och går till jobbet fem dagar i veckan har det i allmänhet rätt bra ekonomiskt ställt. Det är de grupper som inte har ett jobb som också drabbas av fattigdom.
Såväl Långtidsutredningens utredare Nils Gottfries som finansminister Anders Borg har pekat på att höjda startlöner höjer murarna mot arbetsmarknaden för utsatta grupper. Två nya forsknings- studier pekar nu på att konsekvenserna är värre än så. Människor i låglönejobb riskerar att förlora jobbet och i stället hamna i riktig fattigdom.

Den första studien (Effects of Increasing Minimum Wages on Employment and Hours: Evidence from Sweden's Retail Sector) av Per Skedinger på Institutet för Näringslivsstudier analyserar hur företagen reagerade när minimilönerna höjdes i början av tjugohundratalet. Skedinger drar slutsatsen att den höjda minimilönen leder till att företagen säger upp fler anställa som har minimi-lön än vad de annars skulle ha gjort.
Den andra studien av Sen, Rybzynski och Van De Waal (Teen employment, poverty and the minimum wage: evidence from Canada) analyserar skillnader i minimilönen mellan kanadensiska provinser mellan 1981 och 2004. Huvudslutsatsen i den studien är att höjda minimilöner paradoxalt nog leder till ökad fattigdom eftersom sysselsättningen för ungdomar minskar. När minimilönen ökar med 10 procent så ökar andelen fattiga familjer med 4- 6 procent.

Ny statistik som vi presenterar här visar att det är en ytterst liten andel av de förvärvsarbetande som tjänar minst under en längre period. Av de tio procent som hade lägst löner under 2005 var det redan ett år senare bara en tredjedel som låg kvar bland dem med lägst lön. Efter sex år, det vill säga 2010, hade nio av tio högre lön än de som då hade lägst lön.
Mycket pekar mot att de som inte klarar av att förbättra sitt löneläge också har en lägre produktivitet. Orsakerna skiljer sig från fall till fall. Men resultatet blir att om de skulle förlora det jobb de har skulle de också få svårt att få ett nytt jobb.
Det är alltså just det som de två nya forskningsstudierna visar. Den till synes paradoxala slutsatsen är att krav på höjda minimilöner kan leda till ökad fattigdom. Den grupp som fackförbunden säger sig vilja hjälpa blir i stället stjälpta.

Barnfattigdom bekämpas således inte genom höjda löner utan genom en relevant jobbpolitik. Den som tar Rädda Barnens rapport om barnfattigdom på allvar måste börja i den änden. Det skulle verkligen hjälp barn som har det svårt ekonomiskt.