Den berättigade kritiken av alliansens sjukförsäkringsreform har urartat i pajkastning. Oppositionen har gått i spetsen, trots att "rehabiliteringskedjan" är en logisk utveckling av reformer som Socialdemokraterna drev igenom på 1990-talet.

I oktober 1995 beslutade riksdagen under bred enighet att "renodla" sjukförsäkringen. Försäkringskassan skulle enbart se till medicinska faktorer vid bedömning om sjukpenning. Detta kan låta rätt, men i praktiken fick förändringen förödande konsekvenser.
Tidigare hade sociala faktorer kunnat vägas in i bedömningen; det ansågs till exempel orimligt att äldre som varit sjukskrivna länge skulle behöva flytta eller omskola sig, för att sedan konkurrera med friska på den öppna arbetsmarknaden. Grundregeln var att svårlösta sjukfall skulle lösas genom att den sjukskrivne återvände till sitt arbete, vid behov med anpassade arbetsuppgifter eller minskad arbetsbörda. Staten gick in som en garant så att arbetsgivarna inte behövde förlora på anpassningen.

Försäkringskassan förlorade några av sina viktigaste redskap, till exempel att kunna gå in och "lösa ut" en halv tjänst genom förtidspension, om den anställdes arbetsförmåga inte var tillräcklig. Detta fick nu inte längre ske om personen kunde fungera i ett annat arbete.
Både de långtidssjukskrivna och deras arbetsgivare lämnades i sticket. Möjligheterna till arbetsanpassning försämrades drastiskt. Tiotusentals människor blev kvar i passiva sjukskrivningar utan att vare sig staten eller arbetsgivarna hade någon hjälp att erbjuda.
Renodlingen var ingen okontroversiell förändring. Försäkringskassan klagade över tolkningsproblem. Läkare menade att det var omöjligt att enbart se till medicinska faktorer. Jurister menade att reformen skulle leda till rättsosäkerhet. Men enligt Socialdemokraterna var reformen nödvändig för att stärka arbetslinjen. Att människor kom i kläm var olyckligt men ofrånkomligt. Reformen kritiserades och försvarades alltså med samma argument som i dag används om rehabiliteringskedjan. Och precis som nu blev Försäkringskassans handläggare syndabockar.
Rehabiliteringskedjans tidsgränser är en logisk fortsättning på renodlingen. I Socialdemokraternas version ledde den till att människor fastnade i passiva sjukskrivningar, år efter år. I alliansens version leder den till att man flyttar över sjuka till andra socialförsäkringar, framför allt a-kassan.

Åt anpassningsproblemen på arbetsplatserna görs däremot ingenting. I stället får vi en dold sjukfrånvaro. Enligt aktuella siffror har mer än 80 procent av de över 15 000 sjukskrivna som utförsäkrades vid årsskiftet hamnat hos Arbetsförmedlingen. Endast mycket få tros ha återgått i arbete.
Men rehabiliteringskedjan är alltså inte alliansens eget påfund. Reformens grunder beskrevs tydligt av Anna Hedborg, S, i Socialförsäkringsutredningen. Enligt utredningen borde det betraktas som en "halv seger" att gå från sjukskrivning till arbetslöshet. På så sätt skulle en "positiv spiral" byggas.
Det är där vi står i dag, i Anna Hedborgs positiva spiral. Vi har fått en kravförsäkring som på administrativ väg friskförklarar människor, i stället för att varsamt lotsa dem tillbaka till arbetslivet. De långsiktiga effekterna av detta utförsäkringsexperiment är omöjliga att överblicka.
Det som nu behövs är en gemensam omprövning av politiken. Vi måste ut ur en historisk återvändsgränd. I stället för att flytta runt problemen, med ett enormt mänskligt lidande som följd, fordras ett ökat samarbete mellan myndigheterna och arbetsmarknadens parter. Särskilt viktigt är att stimulera till effektivare anpassningsåtgärder. Detta måste staten, arbetsgivarna och facken ta itu med gemensamt.



BJÖRN JOHNSON

DANIEL MELÉN