Trots att alla opinionsmätningar just nu pekar på ett regeringsskifte efter valet i höst och trots att den rödgröna oppositionen leds av en av Sveriges mest erfarna politiker, så pågår det fortfarande ett krypskytte mot Mona Sahlin. Inte mot politiken i första hand utan mot hennes personliga egenskaper, erfarenhet och förmåga att bli Sveriges företrädare i världen. Det gör mig mycket fundersam och frågan man ställer sig är varför?
Jag är naturligtvis medveten om att förpackningen av politiken är av stor vikt; hur du säger och framför budskapet är minst lika viktigt som vad du säger. Det gäller alla kommunikatörer och politiker oavsett kön och politiskt parti.
Vad jag vet så har jag aldrig under mina drygt trettio år i politiken kommenterat mina motståndares klädsel, dagsform eller personliga egenskaper. Att exempelvis kritisera Fredrik Reinfeldts val av för trånga kostymer i stället för hans politik är nog för de flesta främmande. Men det är den typen av omdömen som Mona drabbas av. Åter igen varför är det så?
Att företrädare för nuvarande regeringspartier använder sig av taktiken kan man till nöds förstå, trots att det är osmakligt och uttryck för ett patriarkaliskt beteende. Men att det även förekommer inom socialdemokratin är något märkligare.
Förmodligen handlar det om att vi i samhället i stort och också inom delar av arbetarrörelsen har mycket av läpparnas bekännelser i vissa frågor. Exempel på sådana frågor är homosexuellas rättigheter, integration och invandringsfrågor men även frågan om jämställdhet mellan män och kvinnor. Bakom ytan finns det hos vissa stora problem med att i själ och hjärta ta till sig innehållet om allas lika värde.
Då blir det hotfullt för några att kvinnorna inte enbart deltar i politiken utan också bestiger de högsta posterna.
Björn Fries. Foto: Lars Pehrson/ ScanpixRiktigt provocerande blir det när Mona påbörjar förändringen av partiets arbete. När stora rådslag och diskussioner anordnas för att bjuda in många i utformningen av politiken. Ju öppnare partiets arbete blir desto räddare blir de som värnar sina egna maktpositioner i små grupper bakom stängda dörrar. Även skapandet av den gemensamma rödgröna oppositionen stör i våra gamla partistrukturer och traditioner.
Den kritik som finns inom arbetarrörelsen tror jag i hög grad kommer från gubbar i min egen ålder (och en och annan kvinna i samma ålder).
Människor som känner sig främmande för den öppna debatten och förnyelsearbetet inom partiet. Gruppen är ganska liten men får självklart ett stort utrymme i media.
För att även gruppen av osäkra män ska känna sig välkomna i partiarbetet så är det oerhört viktigt att förnyelsen av socialdemokraternas arbete fortgår. En valseger i höst får inte leda till att vi återigen uppslukas av regeringsarbetet. Jobbet har bara påbörjats, inte minst runt om ute i landet.
Mona Sahlin har exceptionellt stor erfarenhet. Hon har varit bland annat arbetsmarknadsminister, partisekreterare, vice statsminister, näringsminister, integrationsminister och energi- och samhällsbyggnadsminister. Därtill kommer den långa erfarenheten av arbetet i riksdagen och i internationella sammanhang. En gedigen kunskap och erfarenhet som också skapar den trygghet som är förutsättningen för ett modernt ledarskap.
Själv är jag en gubbe som är stolt över att vara med i ett parti som står för öppenhet, demokrati och framtidstro och går med glädje till val med Mona som min erfarna och kompetenta statsministerkandidat.
BJÖRN FRIES
är Socialdemokrat och arbetar som public affairs-rådgivare och socialpolitisk rådgivare åt Carin Jämtin. Han har tidigare jobbat som kommunalråd i Karlskrona och som regeringens narkotikapolitiske samordnare.
