Nu avgörs Sveriges framtid. I veckan överlämnade nämligen Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, sitt förslag på hur mycket man vill satsa på lärarna - som är avgörande för att lyfta den svenska skolan. Vi kommer att lämna vårt yrkande efter årsskiftet. Men redan nu kan vi säga att vi i SKL:s yrkande inte ser någon vilja att satsa särskilt på lärarna. Misslyckas denna avtalsrörelse, kommer det att få mycket långtgående konsekvenser för ett land som ska konkurrera med kunskap - inte med låga löner.
Svensk skola är - trots flera viktiga skolreformer - mitt uppe i en mycket svår kris. Stora brister i likvärdighet. ­Sjunkande kunskapsresultat. Lärar­lönerna ­släpar ­efter. Statusen på läraryrket ­sjunker. ­Lärarnas förutsättningar att ­fokusera på undervisningen har ­försämrats.
Det är inte rimligt att skillnaderna i kunskapsnivå mellan olika kommuner och skolor har ökat så kraftigt de senaste tjugo åren. Vare sig de kommunala eller de fristående skolorna har förmått kompensera för skillnader i förutsättningar mellan exempelvis elever i Älvdalen och Lidingö.

Det är inte heller rimligt att drygt var tionde elev som går ut grundskolan saknar grundläggande kunskaper i bland annat svenska, engelska och matematik. Eller att svenska elever faller dramatiskt i internationella jämförelser av kunskapsnivån. Eller att högskolor och universitet slår larm om under­måliga kunskaper i kärnämnen bland nya studenter.
Grunden till dessa allvarliga problem ligger i att kommunerna inte har vare sig kraft eller förutsättningar att ta ansvar för att höja kunskapsresultaten eller öka likvärdigheten i den svenska skolan. Kommunaliseringen har misslyckats. Vi har i dag - minst - 291 olika skolministrar i Sverige, som alla har olika ambitionsnivåer och olika syn på hur man ska nå kunskapsmålen.
Det är förödande att inriktningen, ambitionerna, resurserna, förutsättningarna och prioriteringarna skiljer sig åt så ­kraftigt mellan olika skolor och kommuner. Skolan är för viktig för att skötas på ett så flummigt sätt! Alla elever ska få likvärdiga förutsättningar att lära sig - oavsett var i Sverige man bor.

Lärarna är avgörande för att höja kunskapsresultaten och öka likvärdigheten. Därför krävs kraftigt höjda löner, höjd status, och att arbetstid och förutsättningar för lärare förbättras. Det är nu tjugo år sedan Göran Persson drev igenom kommunaliseringen av den svenska skolan. Tillsammans med valfrihets- och privatiseringsreformerna har det bidragit till en nedmontering av likvärdigheten, läraryrkets sjunkande status och fritt fall i kunskapsresultat.
Det är anmärkningsvärt att dagens regering - trots Jan Björklunds löften - inte har förmått tillsätta en utredning för att se över konsekvenserna av reformerna från 1990-talet. Istället är det massmedia - nu senast Sveriges Radio, UR och Expressen - som gör den för­ödande utvärdering som staten borde göra. Utbildningsminister Jan Björklund är - liksom ett par riksdagspartier - för ett nytt och modernt statligt huvudmannaskap för den svenska skolan. Ändå är det inte regeringens politik. Rikspolitikerna får inte fortsätta att smita från ansvaret för höjda kunskapsresultat och ökad likvärdighet i den svenska skolan.
Nu behövs ett tydligt ställningstagande från riksdag och regering för att ­Sverige återigen ska bli en kunskapsnation i världsklass: Skolan ska ­prioriteras. ­Läraryrket ska få höjd status. Och ­skolan ska få ett nytt, modernt och ­kapabelt huvudmannaskap för en ökad likvärdighet. Det är hög tid att staten tar ett tydligt ansvar för att styra upp skolan och tillföra de resurser som behövs för att få en undervisning i världsklass.


METTA FJELKNER

Metta Fjelkner är ordförande i Lärarnas Riksförbund