Organisationen Grain fick i veckan det alternativa nobelpriset Right Livelihoods Award för sitt arbete för småjordbrukare världen över och för sin kamp mot markrofferi.
I sitt tacktal i riksdagshuset riktade Henk Hobbelink, en av Grains grundare, uppmärksamheten mot svenska stora markförvärv i utvecklingsländer och påminde om att storskaliga projekt brukar leda till avhysning av småbönder och försämrad matförsörjning. Bäst vore att markerna återlämnas till bönderna, menade han.
Grains pris kommer samtidigt som svenska statens investeringsfond och biståndsorgan Swedfund gått in med tio miljoner euro i den största privata jordbruksinvesteringen någonsin i Sierra Leone: 10 000 hektar sockerrör för biobränsle som berör mark i tolv olika byar med småbönder.
Ett annat svenskt projekt är det stora skogsbolag, som i norra Mozambique drivits med kapital bland annat från Västerås stift genom Global Solidarity Forest Fund. När biståndsministern Gunilla Carlsson besökte området i mitten av november fick hon lyssna till de lokala böndernas berättelse om det svenska bolaget.
Bönderna sa: De håller inte vad de lovar, de planterar tall i böndernas fält och de har satt byinvånare i fängelse under konflikten, rapporterar biståndsarbetaren Kajsa Johansson på sin blogg.
Den holländska pensionsfonden ABP har också nyligen erkänt att deras investeringar i samma bolag inte har levt upp till de miljömässiga och sociala krav som fonden ställer.
Sådana storskaliga projekt, drivna under stor tidspress av starka externa intressen, skapar regelmässigt problem i förhållande till de som nu brukar och utnyttjar marken. Det verkar inte som investerarna har tid, kunskap och intresse att ta reda på vilka jordbrukare och boskapsskötare, som på goda skäl kan åberopa sedvanerätt till marken och till de nyttigheter som finns i skog och utmark.
Just nu vilar på Sidas bord ett underlag för en ansökan om kreditgarantier för en 8 000 hektar stor sockerplantage och ett sockerbruk i Bagamoyo i Tanzania.
Planerna i Bagamoyo och i Rufiji drevs förut av det kommunägda norrlandsföretaget Sekab. Under 2008 och 2009 presenterade de sina tanzanska etanolplaner som en grön miljöinvestering. Projektet blev hårt kritiserat. Hur man i byarna i Rufiji-deltat fått bybornas medgivanden påminde mest om baggböleri. WWF-Sweden kunde visa att bolaget inte tog någon hänsyn till fastslagna markanvändningsplaner i byarna.
Kritiken mot detta projekt kom också från företagets ägare norrlandskommunerna. I oktober 2009 sålde Sekab alla sina Afrikaprojekt till sin förre vd Per Carstedt för 400 kronor och samtidigt kom beskedet att Sida inte kunde ge några kreditgarantier.
Nu har alltså projektet återuppstått, men inte som någon grön miljöinvestering utan som ett kommersiellt sockerbolag, med etanol som biprodukt, ägt av Carstedt via ett moderbolag i skatteparadiset Mauritius.
Från energi- och mineralministeriet i Tanzania ser man positivt på projektet, men klargör också att nya riktlinjer begränsar varje enskilt företag till 20 000 hektar. Om de behöver mer råmaterial får lokala bönder odla åt dem på kontrakt, sa ministeriets biobränslesamordnare i somras. Den begränsningen tycks inte företagets vd Anders Bergfors ta så allvarligt, eftersom han i telefon från Tanzania meddelar mig att, om man lyckas i Bagamoyo, ska man i ett senare skede gå vidare med det hårt kritiserade projektet på uppemot 200 000 hektar i Rufiji-deltat. Tänker Sida, med en kreditgaranti, ge klartecken för en sådan utveckling?
I Tanzania lever man just nu i efterdyningarna av två stora misslyckade biobränsleprojekt drivna av holländska och brittiska intressen. Regeringen har börjat ta itu med missnöjet från lurade bönder. Anna Tibaijuka, minister med ansvar för mark, bostäder och bebyggelse, sa i oktober att all mark som bolagen tillskansat sig orättmätigt ska lämnas tillbaka till ägarna.
Afrika behöver investeringar i hälsa, utbildning och infrastruktur. Familjejordbrukare och boskapsskötare behöver trygg tillgång till marknader för sina produkter och att deras sedvanerätt till marken respekteras, så att de vågar investera i sina marker och därmed öka produktionen.
MATS WIDGREN
Mats Widgren är professor i geografi vid Stockholms universitet. Han har under flera år forskat om jordbruk och landskap i Afrika.
