Få kan ha missat att Wikileaks grundare och frontfigur Julian Assange är på flykt undan den svenska rättvisan, att han har beviljats politisk asyl i Ecuador och att han numera befinner sig på landets ambassad i London.

Wikileaks och Assange berör ett antal frågor och rör upp ännu fler känslor. Man kan tycka vad man vill om svensk statsfeminism, om USA:s övergrepp i den nationella säkerhetens namn och om Wikileaks syn på yttrandefrihet. Jag tänker dock inte kommentera någotdera här. Däremot finns det anledning att fundera på den svenska statens relation till Ecuador.

Via regeringen och Sida skänker svenska skattebetalare nämligen varje år miljontals kronor i bistånd till Ecuador. På biståndsindustrispråk heter det att vi "bedriver utvecklingssamarbete" med landet. De senaste tjugo åren (1992- 2011) har Sverige gett över 140 miljoner kronor till Ecuador.

Pengarna används till en rad olika projekt. Ett exempel är att Naturskyddsföreningen ska stoppa den globala uppvärmningen genom stöd till det civila samhället i landet. Till saken hör att Ecuadors största exportvara är olja.

Latinamerikagrupperna verkar på ett liknande sätt. Bland annat finansierar de den ecuadorianska organisationen CAOI, som åkte till klimattoppmötet i Rio i juni i år och krävde "ett erkännande av och respekt för alternativa ekonomiska system än det kapitalistiska".

Det område inom vilket Ecuador fått mest pengar är utan jämförelse demokrati och mänskliga rättigheter, där bägge av Assange-affärens centrala aspekter - yttrande- och pressfrihet respektive ett väl fungerande och oberoende rättsväsende - ingår. I närmare tre decennier har biståndsmiljonerna rullat in i landet i syfte att bygga upp en väl fungerande demokrati med respekt för mänskliga rättigheter. Främst är det via Forum Syd, Svenska Missionsrådet och Latinamerikagrupperna (tidigare UBV) som demokratipengarna har gått.

Det har gått så där. I alla fall om man ska tro experterna.

Enligt demokratiorganisationen Freedom House lider Ecuador av allvarliga inskränkningar av pressfriheten. Presidenten Rafael Correa - en av den venezolanske ledaren Hugo Chavez lärjungar - har stängt ner ett antal tidningar samt radio- och tv-kanaler. Regeringens ministrar är förbjudna att prata med privata media, som Correa beskriver som "korrupta". Statlig censur används ofta.

Även när det gäller rättsstaten har Ecuador mycket kvar att bevisa. Freedom House rapporterar att Correa regelbundet använder domstolarna för att trakassera journalister. Även enligt människorättsorganisationen Amnesty International missbrukas rättssystemet av regeringen. Ordningsmakten förföljer och trakasserar oppositionella.

Det är inte utan att man höjer på ögonbrynen över det val av asylland som yttrande- och pressfrihetens mest namnkunniga globala fanbärare har gjort.

Ecuadors beteende i Assange-frågan är en ypperlig illustration av ett av biståndets dilemman: Det kan bara fungera där det inte behövs, och det behövs inte där det kan fungera. I länder med goda institutioner kan bistånd få bra effekter. Men sådana länder utvecklas ändå och behöver därför inget bistånd. I länder med dåliga institutioner kan biståndet inte fungera, eftersom det försämrar institutionernas kvalitet. Sådana länder utvecklas inte, hur mycket pengar man än häller över dem. Och det är i sådana länder bistånd skulle behövas.

Den allra viktigaste institutionen är hur den politiska eliten ser på sin maktutövning. Vill de bygga upp goda stater eller inte?

Om Correa verkligen hade varit intresserad av att bygga upp en väl fungerande demokrati med rättsstat hade vi kunnat hjälpa till. Om Ecuadors ledning verkligen ville värna rättssäkerheten och domstolarnas oberoende hade vi kunnat ge råd och tips. Om regeringen i landet strävade efter att ha ett vibrerande offentligt samtal med fri och oberoende media hade vi kunnat dela med oss av kunskap och erfarenheter.

Problemet är att Correa och hans regering uppenbarligen inte strävar efter att uppnå dessa mål. De är inte intresserade av att samarbeta med oss om demokrati och mänskliga rättigheter. Det borde vi sluta låtsas att de är. Som det ser ut idag är "utvecklingssamarbetet" med Ecuador inget annat en löjeväckande chimär.

Det finns all anledning för biståndsminister Gunilla Carlsson, M, att se över biståndet till Ecuador.

FREDRIK SEGERFELDT

Fredrik Segerfeldt är författare och liberal debattör.