Idag talar jag i Paris på FN-organet UNESCOs symposium om vikten av ökad yttrande- och pressfrihet i världen. Behovet av att slå vakt om dessa demokratiska rättigheter större än på länge. För ett par veckor sedan konstaterade Freedom House i sin årliga undersökning att yttrandefriheten gått tillbaka globalt för femte året i rad. Det är den längsta perioden av bakslag för yttrandefriheten i rapportens nära fyrtioåriga historia. 

Eritrea är ett av jordens värsta länder när det gäller yttrandefrihet. Journalisten Dawit Isaak, som är svensk och därmed EU-medborgare, sitter fängslad utan rättegång i landet sedan 2001. EU har en moralisk skyldighet att hålla frihetens fackla högt när en majoritet av världens befolkningen inte kan tycka, tänka och tro fritt.

Yttrandefriheten utmanas nu på ett allvarligt sätt i flera EU-länder. Reportrar utan gränser har vid upprepade tillfällen uttryckt oro för den försämrade pressfriheten i flera EU-länder, och tyvärr bekräftar 2010 års pressfrihetsindex deras farhågor. Samtidigt som enskilda EU-länder är motorn för pressfriheten i världen hamnar 14 av unionens medlemsstater  oacceptabelt långt ner på listan.  

I rankningen över pressfriheten i världen har Frankrike fallit till plats 44 och Berlusconis Italien till 49. Rumänien kommer tätt efter på plats 52. Grekland och Bulgarien delar 70:e plats med Benin och Kenya. Reportrar utan gränser konstaterar att EU är långt ifrån homogent när det gäller pressfrihet och att gapet mellan bra och dåliga medlemsstater fortsätter växa. 

Vid årsskiftet tog Ungern över det roterande ordförandeskapet i EU. Samma dag trädde landets nya kritiserade medilag i kraft. Lagen har liknas vid ett potpurri av de sämsta delarna av medielagstiftningarna i EU. Ett medieråd, vars medlemmar utses av det styrande partiet Fidesz, ska övervaka samtliga typer av media och medier får inte väcka anstöt hos ”personer, nationer, grupper, minoriteter, eller någon majoritet, såväl som hos någon kyrka eller religiös grupp”. Europeiska säkerhetsorganisationen OSSE har kallar rådets befogenheter för en ”maktkoncentration utan motstycke i europeiska demokratier”. 

I Litauen går man nu vidare med lagar som innebär förbud att tala om HBT-frågor offentligt. Enligt EU:s byrå för grundläggande rättigheter innebär detta i praktiken att nästan alla offentliga skildringar av eller information om homosexualitet blir kriminaliserat. 

EU:s fundament är frihet, demokrati, respekten för de grundläggande mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen. Det är gemensamma värderingar för alla 27 medlemsstater, utan undantag, och är inskrivna i Lissabonfördraget. 

Det är allvarligt om EU riskerar att förlorar sin position som världsledande i respekten för de mänskliga rättigheterna. EU är i färd med att bygga upp en gemensam utrikestjänst. Om vi inte kan leva upp till  pressfriheten på hemmaplan, hur ska vi då med trovärdighet kritisera totalitära regimer som Eritrea eller Europas sista diktatur Vitryssland? 

Idag saknas helt verktyg inom EU för att kontrollera hur de grundläggande rättigheterna efterlevs. Vi måste på allvar börjar föra en diskussion om att utreda ett konkret sanktionssystem för medlemsländer som inte respekterar de grundläggande mänskliga rättigheterna, däribland pressfriheten. 

Den franska författaren Albert Camus varnande ord borde alla EU:s ledare begrunda; ”En fri press kan vara god eller dålig, men en sak är säker, utan frihet kan den aldrig bli något annat än dålig". Om EU vill vara en vakthund för mänskliga rättigheter måste unionen ibland visa tänderna.

BIRGITTA OHLSSON