Regeringen inbjuder till samtal kring ökad öppenhet för att bryta sekretessen och för att belysa svenska historien under kalla kriget. Men debatten om att öppna arkiven rör två frågor: dels det rättmätiga kravet för enskilda att få ta del av sin egen Säpo-akt, dels vikten av att forskare får tillgång till arkiven. Samtidigt inträder den absurda situationen att JK inleder en förundersökning mot mig som forskare vid Södertörns högskola angående misstänkt brott mot sekretess efter en anmälan från Säpo. Utvecklingen nu riskerar att skrämma forskare till tystnad.
En stark opinion bidrog till att Säpos arkiv öppnades, men - inte helt som Stasiarkivet i Tyskland utan enligt regeringsrättens dom med förbehåll att inte röja namn och inte avslöja Säpos metoder. Jag accepterade då eftersom det kunde bli ett steg mot större öppenhet. Många - också framträdande jurister - uppmuntrade mig att ta förbehållen eftersom regeringsrättens dom ändå kunde bli prejudicerande och hjälpa andra forskare efter mig.
Min forskningsrapport "Inte bara spioner ... " bygger således på unikt källmaterial: det östtyska utlandsspionagets hemliga handlingar i Stasiarkivet, BStU i Berlin och på Säpos länge hemlighållna dokument om Stasibelastade personer i Sverige.
Jag hänger inte ut personer, men självklart känner berörda igen sig och också deras offer. Som forskare analyserar jag endast vad som redan finns i arkiven. Fallen är helt anonymiserade. Mina 53 fallstudier av misstänkta personer i Säpos arkiv belyser människoöden i skuggan av kalla kriget. Vid EU-konferensen "Need to know" i Bryssel berördes nyligen just forskares svårigheter att forska kring kalla kriget. Förövarna, KGB- och Stasi-agenter, gör sig själva till offer för att vända fokus från sina offer. KGB:s och Stasis riktlinjer gäller än - totalt förnekande - även efter avslutad verksamhet.
För att bedöma Stasiagenter är Rosenholz, kartoteket över Stasis utlandsspionage som försvann vid DDR:s sammanbrott, av avgörande betydelse. På mystiska vägar lyckades CIA komma över dessa tre register: F 16, F 22 och statistikkort. Registerkorten F 16 förtecknar bara "personer av intresse" för Stasi till skillnad från F 22 och statistikkorten som visar vilka som var aktiva Stasiagenter. Men Säpo har inte begärt ut dessa.
Kalla kriget blev ett spion- och propagandakrig. Det alliansfria Sverige blev betydelsefullt för DDR som buffertstat mellan öst och väst. Från inget annat nordiskt land kom så många Stasirapporter: 2 919 rapporter. Det gällde att få stöd från Sverige, först för att bli diplomatiskt erkänt och sedan för att sprida en positiv syn på socialism och viktigast - stoppa Sveriges samarbete med Nato.
Kallakrigsretoriken blev aggressiv. Hot- och fiendebilder byggdes upp. Östtyska soldater utbildades psykologiskt för att skjuta på dem som försökte fly från sitt land: Ni skjuter inte på era bröder och systrar utan på landsförrädare, på fiender. Språket blev avhumaniserat. Det talades inte om människor utan om fientligt negativa element som skulle kartläggas - också i Sverige. Det gällde att rädda fred och socialism.
Det finns paralleller som visar universella drag i retorikens hot- och fiendehotbilder. För nazisterna var judarna hotet och för DDR kapitalism och imperialism. Det finns också skrämmande kopplingar till nutida undergångsretorik.
Om man byter ut vissa partier i Stasis rapporter har man samma formuleringar som den norske terroristen Breivik använde när han beskrev det som han upplevde som hotet mot civilisationen.
Fallbeskrivningarna i min rapport belyser hur diktaturer infiltrerar i ett öppet demokratiskt land och hur personer dras in i en verksamhet, vars konsekvenser de inte anar. Forskning om Stasis infiltration i Sverige har bäring i dag på terroristbekämpning och kontraspionage.
För att blottlägga diktaturers infiltration och metoder krävs kunskap och skriftlig dokumentation. Historien om kalla kriget bör berättas för att vi inte ska glömma offren och dem som i dag kämpar för frihet och demokrati.

BIRGITTA ALMGREN
är professor vid Södertörns högskola.