I över 40 år har svenskt bistånd varit en viktig beståndsdel i byggandet av självständiga afrikanska stater. Svenska skattebetalare har skänkt mångmiljardbelopp till länder som i dag styrs av auktoritära, djupt odemokratiska regeringar.
De flesta val som hålls i Afrika är politiska charader som bara är ägnade att ge legitimitet åt det styrande partiet. Ytterst få av de svenska biståndsländerna i Afrika har fått uppleva ett fredligt, demokratiskt maktskifte.
Zimbabwe är naturligtvis det tydligaste exemplet, men det finns många fler. Angola var under flera decennier stor mottagare av svenskt bistånd och har en av Afrikas snabbast växande ekonomier. Landet är i dag en klassisk plundrarstat, en kleptokrati. En liten elit skaffar sig förmögenheter på olja och mineraler medan majoriteten medborgare lever i djup fattigdom. Detta är ett stort svek mot Afrikas fattiga. Det är också ett svek som accepteras av den nuvarande svenska regeringen som fortsätter med det missriktade biståndet.
Moçambique tog förra året emot 200 miljoner kronor från Sverige i budgetstöd, kontanter som går rakt in i statskassan. Det totala biståndet till landet var 664 miljoner kronor. I UD:s beskrivning av Moçambique kan man läsa om "omfattande korruption, brist på insyn, straffrihet för prominenta personer." UD konstaterar också att "det finns oroande tecken på att Moçambique i praktiken är en enpartistat."
Varför ska Sverige, alltså svenska skattebetalare, finansiera denna stat?

Det finns många fler skräckexempel i Afrika. I min nu aktuella bok "Sveriges afrikanska krig" redovisar jag hur svenskt bistånd i decennier har stöttat envåldshärskare och finansierat krig i Afrika.
Sveriges och andra biståndsgivares stöd till diktaturer kritiseras skarpt av människorättsorganisationen Human Rights Watch.
"Genom att tillåta att envåldshärskare framställer sig som demokrater, utan några krav på att de ska upprätthålla civila och politiska rättigheter som gör demokrati meningsfull, underminerar USA, EU och andra inflytelserika länder mänskliga rättigheter över hela världen", skriver Human Rights Watch.
I sin utrikesdeklaration den 13 februari 2008 gjorde utrikesminister Carl Bildt exakt det som den respekterade människorättsorganisationen kritiserade.
"I takt med att utvecklingen i många afrikanska länder nu går åt rätt håll förstärks våra relationer och blir mer jämbördiga. Demokrati och respekten för de mänskliga rättigheterna utvecklas positivt i ett flertal länder", sa Carl Bildt.
Vilka länder är det?
Namnge dem, Carl Bildt, så att vi kan titta närmare på dem. Vi ska se vad Human Rights Watch skriver om de mänskliga rättigheterna i dessa länder. Vad Amnesty International skriver om de politiska fångarna. Vad Transparency International skriver om korruptionen. Vad Freedom House skriver om politisk frihet.

Carl Bildt har på ett okritiskt sätt anammat den gamla socialdemokratiska traditionen som går ut på att skönmåla afrikanska diktaturer och mörklägga deras brott mot medborgarna.
För tio år sedan påstod den svenska regeringen att: "i flera länder (i Afrika, min anmärkning) har nya ledare kommit till makten, som placerar ekonomisk tillväxt och materiella förbättringar för folkflertalet högst på den politiska dagordningen".
Återigen, vilka länder är det? Det var åtminstone inte någon av de stora mottagarna av svenskt bistånd i Afrika.
Carl Bildts beskrivning av Afrika i utrikesdeklarationen är ett eko av denna gamla socialdemokratiska skönmålning, en regelrätt historieförfalskning.

Under flera decennier har Sverige varit med om att bygga upp enpartistater i Afrika. Under kampen mot apartheid i Sydafrika donerade vi enorma penningsummor till marxistiska gerillarörelser som aldrig hade en tanke på att etablera demokratier när de väl kom till makten. Sverige har aldrig pressat på för att skapa grogrund för politisk pluralism. I stället har vi konsekvent stöttat det som i dag är auktoritära despotier.
Den yttersta konsekvensen av det missriktade biståndet till Afrika är att vi många gånger är med och finansierar krig. Så har vi gjort i 40 års tid.
Men detta förtigs även av den nuvarande regeringen där Carl Bildt är ansvarig för den förda politiken.
Det Afrika behöver allra mest är inte mer pengar till despotiska regeringar. Det som behövs är politisk reform, en ny generation ledare i spetsen för nya politiska partier. Men denna utveckling bromsas effektivt av den svenska biståndspolitiken som bara gynnar existerande politiska strukturer.

Varför har svenska regeringar och biståndsorganet Sida aldrig vågat se sanningen i de afrikanska mottagarländerna? Varför fortsätter en borgerlig svensk regering att föra en socialistiskt färgad biståndspolitik som bara gynnar gamla marxistveteraner i Afrika?
Tycker Carl Bildt att demokrati bara är till för oss i den rika delen av världen?


Bengt Nilsson är journalist och författare. Han är aktuell med boken ”Sveriges
afrikanska krig”.