Attentatet som dödade Benazir Bhutto kom naturligtvis inte som någon överraskning; hotbilden mot henne har varit klar och tydlig ända sedan hon återvände till Pakistan från exilen. En återkomst som inleddes med ett attentat som dödade 130 människor och skadade många flera.
Vi vet inte vilka som låg bakom dådet, även om uppgifter från Pakistan om att det var ett självmordsattentat pekar på Jihadister. Bhutto hade i dessa grupper och partier många fiender, inte minst i den press som företräder dessa islamistiska partier var Benazir Bhutto utsatt för en ganska omfattande hat- och hotpropaganda. Som kvinna med liberal och västvänlig framtoning var Bhutto en tacksam måltavla för dessa krafter.
Hennes död kan också innebära ett grundskott mot President Musharrafs försök att reformera och liberalisera den politiska kulturen i Pakistan och det är kanske i detta sammanhang som Bhuttos död kan komma att få de mest långtgående och destruktiva konsekvenserna. Trots beskrivningar som ”stats- eller militärkupp” var Musharrafs undantagstillstånd tidigare i år ett steg i en process tänkt att leda fram till en situation med sig själv som president och Benazir Bhutto som premiärminister (hon hade med viss sannolikhet vunnit över sin främste politiske medtävlare, Nawaz Sharif om valet ägt rum som planerat).

Därmed hade Musharraf skaffat sig en bättre position för att reducera makten hos de ännu ganska inflytelserika islamistiska partier som han delvis varit beroende av. Dessa partier i vars kölvatten de Jihadister finner näring som med blodig regelbundenhet riktar attentat mot sina politiska fiender, vare sig de är liberaler, andra muslimer eller företrädare för Musharrafs regering (för bara några veckor sedan utsattes inrikesministern för ett attentat där han med knapp nöd undkom).
Attentatet understryker vidare hur svårt Musharrafs regering har att hantera den islamistiska/jihadistiska terrorn. Helt klart är att de politiska framgångar som de islamistiska partierna haft bidragit till ett klimat som gynnat den terror som nu krävt ytterligare offer. Detta går tillbaka flera decennier och har sitt ursprung i det stöd som Pakistans dåvarande diktator (och Benazir Bhuttos fars bödel) Zia ul Haq gav till islamisterna i Pakistan. Hans ”islamisering” av Pakistan, samt stöd till Afghanistans islamister (mest känt är väl talibanrörelsen), har bidragit till den situation som Musharraf försökt rå på under hela sin regeringstid sedan 1999. För Pakistan betyder detta dåd att hans reformprocess lidit ett kraftigt nederlag samtidigt som det understryker att jihadisterna i Pakistan, med stöd från flera islamistiska partier, fortfarande är en stark kraft att räkna med.

På sikt kan detta mord även få konsekvenser utanför Pakistan. Talibanrörelsens framgångar i Afghanistan de senaste två åren hade inte varit möjliga utan det omfattande stöd de fått från Pakistan. Ett stöd som i hög grad kommer från tämligen fast förankrade grupper inom säkerhetstjänsten Inter Service Intelligence (trots Musharrafs delvis framgångsrika försök att byta ut ledande personer inom dess led under åren) samt från politiska partier både på ett federalt och lokalt plan (främst från North West Frontier Province och Baluchistan). Till det kommer stöd från pashtuner i de mer eller mindre självstyrande delarna av Pakistan som gränsar till Afghanistan (Federally Administered Tribal Areas, FATA).
Detta sammantaget betyder att mordet på Benazir Bhutto kommer att få återverkningar även på läget i Afghanistan. För de krafter som med viss framgång bekämpar både regeringen i Kabul och de utländska styrkorna i Afghanistan, är mordet på Bhutto ytterligare en bekräftelse på att de har Gud med sig i kampen mot utlänningar och de ”förrädiska” regimerna i Kabul och Islamabad. Detta kan också påverka viljan och möjligheten för unga aktivister i Europa att söka sig till både Pakistan och Afghanistan i sökandet efter träning och utbildning för att delta i den islamistiska ”kampen”. Ett fenomen som ju redan visat sig vara ett problem för europeiska länder.
Situationen är alltså nu återigen mycket osäker och det kan inte uteslutas att den kritik och press som Musharraf utsattes för i höstas från väst (med EU i spetsen) efter undantagstillståndet snarast ökade jihadisternas försök att underminera hans reformförsök.
Det faktum att Musharraf, i stället för stöd för något som tämligen klart var ansträngningar att på sikt reformera och demokratisera Pakistan, fick mycket kritik gav snarast Jihadister (och deras politiska islamistiska förespråkare) vind i seglen att fortsätta sin kampanj. Siktet lär nu vara inställt på Musharraf igen nu när en av de få personer han kunde ha drivit reformprocessen framåt med är död.
MAGNUS NORELL
Magnus Norell är forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) med inriktning på terrorism.