Sverige är ett fantastiskt land. Vi har här möjligheter som i få andra länder. Vi får alla gå i gratis skola. Vi får studiemedel för att läsa vidare på universitet. Vi garanterar varandra trygghet när vi blir sjuka eller om vi mister vårt jobb. Vi kan kombinera jobb och familj genom barnomsorg och fritidsverksamhet.
Gustav Fridolin. Foto: Olle SporrongDetta har en mänsklig sida, att vi alla får möjligheten att bli de bästa vi kan vara, men det har även en ekonomisk sida. För det är detta som är grunden till att vi blir det bästa land vi kan vara. Ett litet land på en global marknad har inte råd att slösa bort några talanger. Vi har tagit oss igenom finanskrisen bättre än de flesta, och det är inte bara resultatet av budgetregler eller finansiell ingenjörskonst.
Det är inte något som enbart en minister eller regering kan ta åt sig äran för. Det är resultatet av vad alla vi människor som tillsammans är Sverige gör och bidrar med. Krishantering är inte något man bara gör bakom kulramarna på finansdepartementet. Det är läraren som hjälper eleven att lösa ekvationen, barnomsorgen som ger barnet trygghet när föräldrarna jobbar, undersköterskan som tar ut åldringen i luften så att skröpligheten kan hållas stången, fabriksarbetaren som accepterar att gå ner i tid och lön för att rida ut den minskade orderingången, innovatören som hittar en ny lösning som världen vill ha.
Under krisåren fick 25 000 människor lämna sina jobb i skolan, vården om omsorgen. Jag tror inte den typen av nedskärningar egentligen är några besparingar. När unga lämnar skolan utan att ha nått målen, utan att kunna gå vidare, utan att ha självförtroende att starta ett företag - ja, då är det en kostnad för oss alla. När äldre inte får den omsorg man förtjänar och blir sjukare än vad man annars behövde bli - ja, då är det en respektlöshet som kostar i kommunbudgetarna.
Men det går inte att komma igenom en kris utan att det kostar. Någon måste betala krisen. Jag tycker att en alltför stor del av notan skrevs ut på dem som absolut inte orsakat den, barnen och de äldre. Men det viktiga nu kan inte vara att bråka om det som varit, utan att se framåt.
Och då växer orosmolnen vid horisonten. Medan ministrarna ler i kapp under rubrikerna om att Sverige kommit ur krisen, så fortsätter nedskärningarna i det som kanske är det allra viktigaste för oss och framtiden.
I dagarna kom en rapport från Skolverket som visar att varje anställd på fritids nu ansvarar för 21,5 barn. Det är 23 procent fler barn än 2000 och 150 procent (!) fler barn än 1990. I förrgår kunde Skolverket berätta att var femte barngrupp i barnomsorgen har fler än 20 barn, det är 20 procent fler än 2003. Vuxentätheten är sex procent lägre än 2006.
Likadant ser det ut i skolan. Lärartätheten har sjunkit. I OECD:s senaste skoljämförelse rasar Sverige, och vi är nu sämre än snittet på att ge alla barn, oavsett uppväxtvillkor, goda möjligheter att nå bra studieresultat. Att studiemedlen släpar efter och att det inte längre finns samma möjligheter att läsa upp betyg på komvux gör dessutom att snedrekryteringen till högskolan ökar.
Vi i Miljöpartiet brukar tala om att vi behöver en politik som är hållbar långsiktigt. Det handlar inte bara om miljöfrågorna, utan också om ekonomin. Ett land som inte satsar på barnen, växer sig sällan starkt. Ska vi stå väl rustade nästa gång världen kastas in i en finanskris, får vi inte slösa bort de talanger som växer upp i dag. När vi nu kommit ur finanskrisen behöver vi använda tiden framöver till att bygga upp det som krisen bröt ner. Vi måste minska barngrupperna i förskolan och fritids, anställa lärare och investera mot ungdomsarbetslösheten. Det är aldrig bättre ekonomi att betala kostnaderna för en lärares arbetslöshet, än att betala henne för att undervisa.
GUSTAV FRIDOLIN
Gustav Fridolin är folkhögskolelärare och föreslagen som nytt språkrör för MP. Nästa vår hoppas han ta ut pappaledighet inför inskolningen på dagis.
