Marita Ulvskog. Foto: Suvad MrkonjicKrisutvecklingen i Europa intensifieras nu för var dag som går. Det spanska banksystemet är ett svårlagat svart hål och inför det grekiska valet på söndag är osäkerheten stor.

Samtidigt ger statsminister Reinfeldts sätt att förhålla sig till krisen en allt större anledning till oro. Han säger sig ta ansvar, men halkar dag för dag allt längre från vad som är att betrakta som verkligt ansvarstagande. Trots riskerna som även för svensk del finns i den europeiska krisdynamiken låtsas han som om Sverige skulle vara osårbart. Hans attityd påminner tyvärr en hel del om den hos kaptenen på Titanic.

Som minister i de socialdemokratiska regeringar som städade upp efter den svenska 90-talskraschen lärde jag mig att inte ta någonting för givet. Att vi lyckades styra in landet på rätt väg efter de borgerliga regeringsåren handlade mycket om att inte underskatta någon risk, att inte moralisera och att inte låsa tänkandet bara vid ett spår. Dessa erfarenheter tror jag är giltiga i alla former av krishantering. I grunden handlade det om att inte sätta den svenska modellen på spel - och att göra detta i brett samarbete.

Reinfeldt väljer att göra precis tvärtom.

För det första försöker han skapa en bild av att det som händer ute i Europa inte skulle beröra oss svenskar. Det är inget annat än en falsk illusion. Sverige är ett av de mest exportberoende länderna i världen. De svenska exportföretagen har EU som sin viktigaste marknad. Ännu en period av svår oro i Europa - sannolikt ackompanjerad av en kraftig konjunkturnedgång - skulle därför slå hårt mot det svenska näringslivet. Även jobben i Sverige står alltså på spel.

För det andra är detta helt fel läge för moralism. Under två år har Reinfeldt och Borg riktat sina moraliska pekpinnar mot vad de beskrivit som lata och inkompetenta sydeuropeiska EU-grannar. Därigenom har de bidragit till de alltmer obehagliga stämningar som successivt vuxit fram över nationsgränserna. Denna retorik är nu ett stort hinder när det gäller att hitta en fungerande väg ut ur krisen. Den gör att länder och folk ställs mot varandra i en situation där det står helt klart att krisen omöjligen kan lösas utan olika typer av samarbete.

För det tredje är Reinfeldt nu snart den ende av de europeiska stats- och regeringscheferna som fortfarande fullt ut tror på åtstramningsdogmen. Nästan alla andra har insett att de extrema och ensidiga åtstramningarna har varit kontraproduktiva. Strikta och solida besparingsprogram är en självklarhet, men de måste även balanseras upp med en ansvarsfull politik för jobb och tillväxt.

Att den oreglerade finansmarknaden skulle kunna leda till svåra kriser är ingen överraskning. Inte heller eurons kris. Problemet är att vi inte står utanför något av detta. Vi riskerar att mycket snart sitta i samma båt. Våra jobb och vår välfärd påverkas om andra delar av Europa går rakt på det där isberget.

På söndag går Grekland till val. Den enda rimliga hållningen till den nya regering som då väljs är att konstruktivt se över skuldsituationen och att etablera en långsiktigt hållbar skuldsaneringsplan som verkligen fungerar.

Är Reinfeldt då beredd att uppmana IMF och EU-kolleg e r att pragmatiskt lösa situationen för Europas bästa, eller är han mer intresserad av att fortsätta att investera i Borgs ensidiga åtstramningsimage? Kommer han att kunna försvara ett moderat PR-spel när svallvågorna från Titanic sköljer också över oss?

Marita Ulvskog, S, är Europaparlamentariker