Nu ökar trycket för att fösa osäkra väljare som kreatur in i de två tillåtna fållorna: borgarnas allians eller de rödgrönas. Folk som inte vill finna sig stämplas som svikare, det må vara en centerpartist som inte godtar kärnkraft, en socialliberal som har svårt att köpa den blint religiösa tron på obegränsad tillväxt eller en folkhemsk sosse som värjer sig mot att hjälpa en nyss hängiven kommunist.
Själv är jag ännu en av dessa svikare.
Jag ser blocken som monteringsfärdiga hus bågnande av inbyggda värderingar som inte platsar. Deras verklighetsbeskrivningar mörkar viktiga frågor för att inte störa kompromissandet, begränsar vår utsikt och politiska insikt och hindrar oss att möta framtiden med öppen blick men polariserar svaga majoriteter och starka minoriteter.

Ty vad än Sifo säger, väntar ingen jordskredsseger för något block. Återstår som jag ser det att valskolka, men hellre då att vägra blockvälja men rösta strikt på person. På den politiker, oavsett block, du uppskattar mest för starka meriter, dokumenterade idéer och tydliga visioner. Alltså: kryssa en livs levande individ av kött och blod som du efteråt kan ställa till personligt svars om han eller hon inte lever upp till givna löften.
Många inkompetenta riksdagskandidater kan gömma sig i blocken, en enfaldig röstboskap som voterar efter husbondens piska.
Det är orsaken till att jag efter 57 år som i huvudsak borgare kommer att rösta på en självtänkare med stark integritet, nämligen miljöpolitikern Gustav Fridolin, ung nog, 27, att något väga upp en gravt medelålders kammare.
Gustav som jag omöjligt ser som blockmänniska har med litterär frenesi skrivit sitt politiska testamente i boken "Blåsta", en minibestseller vartill jag känner ingen eller få motsvarigheter. Jag ser en globaliserad yngling med rötterna i pinnmons Vittsjö.

Så här resonerar jag då jag lägger min röst:
Blockmotsättningen är en lömsk konstruktion. Att byta regering då och då är mycket uppfriskande men samförstånd råder likväl som gränsöverskridande överlevnadsmall i Sverige. Den skulle bitterliga behövas ifråga om skatterna och knäckfrågor som EU och pensionerna och där blocktänket barrikaderar nya idéer.
Det är tungt för Mona Sahlin att förlora förtroendeenkäterna just nu men det finns ingen orsak att tro att hon skulle känna mindre ansvar för vårt land än en Fredrik Reinfeldt, redan delvis smittad av den blockneutrala uppblåsthet som Göran Persson led av.
Vallöften från båda hållen är också, om man förmår syna dem, inte i skenet men i regnet av schackrande utspel, villkorade - av den ytterst osäkra konjunktur vi går in i och av hur rösterna faller inom blocken.

Mer än så - om SD når riksdagen, KD, C eller V åker ut, kan drömda regeringsalternativ ställas på kant. Den 20 september kan blocktrollen spricka i det bleka morgonljuset och nya konstellationer tvångsförlösas. Det är svårt att tro att inte Miljöpartiet, då eller senare, som potentiellt tredje största parti kan bli tungan på vågen.
Partiet hör i grunden inte ihop med ett vänsterstyre om inte ordet "vänster" tolkas som "radikal". Men det mest "radikala" med MP är och förblir avgörande för allas vår framtid: miljön. Inget annat parti har vågat presentera ett centralt miljöbudskap med lösningar relevanta för de just nu inför våra ögon grymt växande miljöproblem som även klimatförnekare erkänner.
När ingetdera blocket tar sitt fulla ansvar för världens ödesfrågor, vattnet, maten, luften och jorden vi odlar och ska lämna över till barnbarnen, då kan vi bara lita på enskilda individer som vågar rida spärr mot dem som predikar business as usual.
Då blockexercisen stryper agendan av taktiska skäl och frenetiskt målar önskevisioner i en svärm av sjukt inställsamma skattegåvor - inte minst till mig som pensionär, 79, - förringas vi som medborgare och förvandlas till kåta kunder på ännu en marknad.
Vägra därför blockvälja - rösta på person!


BERTIL TOREKULL