Italien befinner sig i ett av de svåraste och kanske mest dramatiska lägena sedan andra världskriget. Den tröttsamma dödskampen hos ett maktsystem som har funnits i nästan 20 år verkar nå sitt slut just när problemen med finans­krisen måste tas itu med, en finanskris där Italien har hamnat i centrum och hotar att dra med sig hela euroområdet.
Berlusconis styre, som kännetecknas av en osund ­ sammanflätning av kontroll över ­ media, enorma personliga ekonomiska tillgångar och verkställande makt, lyckas inte komma till ett slut med ett normalt överlämnande, ­ något som är typiskt för styrelseformer som domineras av en enda person och ­ utmärker sig genom en abnorm ­ maktkoncentration.
Som den despotiska person han är har Berlusconi inte för avsikt att lämna ifrån sig makten, trots att det inte bara är hans motståndare som högljutt kräver hans avgång, utan även många av dem som har stött honom under åren. Till dessa hör industrivärlden, den katolska kyrkan, de stora dagstidningarna, personligheter inom kulturen och ekonomin och till och med delar av partiet han själv grundade.
Tack vare den makt han fortfarande besitter gentemot ett antal parlamentsledamöter genom korruption och utpressning har han hittills kunnat undvika ett fall (ibland med en hårsmån), men den hindrar honom samtidigt från att vidta omfattande åtgärder och har länge gjort hans regering handlingsförlamad. Till denna handlingsförlamning bidrar även de meningsskiljaktigheter som finns inom majoriteten och regeringen. Allt detta har förvärrat den förtroendekris som Italien upplever på den internationella scenen, ett förtroende som redan var sårbart på grund av premiärministerns extravaganta beteende och personliga skandaler, och har tvingat de monetära myndig­heterna att föreskriva ett tufft reformprogram och att kräva en strikt kontroll av att reformerna genomförs. Ändå har Berlusconi än så länge inte kommit med mer än simpla förklaringar av sina avsikter, vilket gör att krisen förvärras för var dag.
Det är med andra ord uppenbart att Italiens problem, och följakt ­ ligen ­ Europas problem, är just han och det faktum att han sitter på landets ­ högsta position.
Hans envishet beror dels på de rättegångar som fortfarande hänger över honom och får honom att frukta ett föga ärofullt slut - som det hans vän Bettino Craxi fick, ledaren på den politiska scenen i Italien under 80-talet som dog i exil i Tunisien - och dels beror den på hans egocentricitet och den måttlösa ambitionen, stärkt av de tidigare framgångarna. Det gör det omöjligt för honom att se sin reträtt som något annat än en smärtsam händelse. Till detta dubbla tvång tillkommer en objektiv faktor: i ett politiskt system som under en lång tid har präglats av en hegemoni med en karismatisk ledare som är så nära knuten till den politiska grupp han har format och lett, kan fallet inte bli smärtfritt eller ske utan tumult. Och tumult på högersidan innebär tumult i hela det italienska politiska systemet, ungefär som det tillstånd som rådde i Italien vid Berlusconi-erans början, efter kalla krigets slut och de gamla partiernas fall.
Slutet för Berlusconi är nära före­stående, men de risker som tynger ­Italiens politiska och ekonomiska framtid är mycket allvarliga och frågetecknen mycket stora.
Som tur är, både för ­ landet och för Europa, ­ har ­ Italien fortfarande ­ inte bara ekonomiska ­ utan även etiska ­ resurser och med ­ borgare som kan hjälpa landet att hitta en utväg.
Institutionerna har visser­ligen blivit illa åtgångna av Berlusconi, men är stabila, däribland presidentämbetet som, trots premiärministerns för­ödande beslut, hittills har kunnat ge en bild av ett enat land och som, trots det dåliga rykte Berlusconi har fått, har kunnat bevara landets anseende och respekt internationellt sett. Det italienska folket, som också lät sig förföras av löftena om ett liv utanför reglerna och som har gett Berlusconi ett outhärdligt långt förtroende, visar nu omisskännliga tecken på att vilja vända blad - i synnerhet i de senaste lokalvalen där regeringens kandidater förlorade i Neapel och i Milano, Berlusconi-imperiets vagga, och i folkomröstningen i början av sommaren där regeringens viktiga beslut blev klart nedröstade av en absolut majoritet. Trots alla frågetecken är en sak säker: vid Italiens horisont, efter Berlusconi, finns det inte en annan Berlusconi.

ANOTINIO GIBELLI
Antonio Gibelli är professor i samtidshistoria vid universitetet i Genua. Han är aktuell med boken "Berlusconi och den auktoritära demokratin"
Översättning: Louise Kahan