Berlusconi är ingen pajas

"Han är ung, vacker och solbränd!" Silvio Berlusconi har gjort det igen. Väckt löje i hela västvärlden och vrede på sina håll i hemlandet genom sin påstått rasistiska kommentar i torsdags om den nyvalde Obama.
Även i Sverige har vi än en gång fått möjlighet att odla fördomen att främmande politiker vars politik vi ogillar, som Bush eller Berlusconi, är korkade. Det är givetvis korkat.
Berlusconi är ingen pajas.
Han är en kusligt skicklig politiker inom den kultur där han verkar. Han är Macchiavellis landsman och lärjunge. Och Mussolinis. Med den fascistiske diktatorn gör nordbor samma misstag. Man finner honom komisk med sina gester och grimaser. Men ingen italienare skrattade åt il Duce Mussolini. Det gör man inte åt il Cavaliere Berlusconi heller. Mina italienska vänner hatar honom. Men de kan hålla sig för skratt.

Ingen lösmynt idiot bygger upp ett finans- och medieimperium som hans. Bara en extremt slipad retoriker och intrigör kan dominera ett lands politik i 14 år stödd på ett parti utan ideologi och maximalt cirka 30 procent av rösterna. Hemligheten är den bisarra koalitionen mellan nyfascisterna, Lega Nord och Silvios Forza Italia/Pdl. Det vill säga ett extremnationalistiskt parti, ett parti som tvärtom vill upplösa nationen och ett parti som enbart syftar till att främja en enskild persons privata finansintressen. Senast har Silvio förmått sina brokiga skaror att än en gång manipulera vallagen till hans förmån samt lydigt rösta igenom ett förslag som gör honom immun mot alla rättsliga åtgärder.
I den mån han alls är medveten om den struntar Berlusconi förmodligen i världsopinionen. Det är i hemlandet han måste kämpa för att skydda sitt medieimperium, behålla den politiska makten och undgå rättvisan. I det perspektivet är alla hans till synes korkade yttranden retoriskt effektiva och välfungerande.
Den italienske tv-tittaren kunde se Obama-yttrandet i sitt sammanhang: "Det kommer att bli lätt att komma överens med honom. Han är ung, vacker och dessutom solbränd. Precis som han!" Silvio pekar på den bredvidsittande ryske presidenten.
Internationellt medvetna vänsterjournalister som ropar i högan sky över det politiskt inkorrekta i att kalla en afroamerikan "solbränd" blir knappast förstådda och framstår som dumma när Silvio bara velat vara rolig och trevlig.
Det bör påpekas att italiensk humor, i den mån den existerar, ser helt annorlunda ut än vår. Ironi i vår mening fungerar knappast. Pompösa poser väcker inte löje, men man skrattar välvilligt åt grovheter vi skulle finna pinsamma.

När Berlusconi uttalar sig sexistiskt om Tarja Halonen och dömer ut det finska köket till Parmaskinkans förmån upplevs det som roligt och ett ord i rättan tid. Det enda yttrande som bakfyrat rejält på hemmaplan var när han för en tid sedan alltför entusiastiskt hyllade den blivande kvinnliga jämställdhetsministerns fysiska företräden. Men det var inte komplimangen som sådan som blev pinsam, utan det faktum att mogulens senaste hustru blev så förolämpad att hon gick ut i vänsterpressen och krävde en ursäkt. Ingen av mina vänner kunde dock se komiken i historien, bara etikettsproblemen.

Mest bekant på våra breddgrader är det tillfälle 2003 då Silvio gick till attack mot en EU-parlamentariker med orden: "Signor Schulz, i Italien finns det en filmproducent som förbereder en film om de nazistiska koncentrationslägren. Jag ska föreslå er för rollen som lägervakt. Ni vore perfekt!"
I själva verket var yttrandet antagligen välplanerat och under alla förhållanden en succé på hemmaplan. Minnet av den tyska ockupationen lever. Men Berlusconi är som sagt beroende av nyfascisterna, och i regeringen satt vid tillfället bland annat en minister vilken som ung stridit på tysk sida i de svarta brigader som sattes upp av Quislingregimen i Salò.
Varje chans att tvätta bort misstanken om tyskvänlighet var välkommen. För en gångs skull kunde man läsa uppskattande mejl om Silvio på vänstertidningen La Repubblicas chat-sajt.
De vänliga orden om Mussolini strax efteråt syftade till att ändå återställa husfriden i alliansen. Och så vidare.
För politiker och debattörer gäller det att förstå att Silvio Berlusconi verkar inom en annan kultur än vår.
Men den enda avgörande skillnaden mellan honom och andra moderna politiker, på närmare håll, är att hans enda mål är makten och de förmåner den skänker.
För Fredrik Reinfeldt gäller det under Sveriges ordförandeskap att ta Silvio Berlusconi på allvar.


GÖRAN HÄGG
Göran Hägg är litteraturdocent och retorikexpert. Han är aktuell med boken ”Mussolini – en studie i makt”.