Det socialdemokratiska partiet är i kris, men vems är problemet? Och vem är det som ska lösa det? Svaret borde vara givet - det är partiets medlemmar som är de närmast berörda och inga andra än de kan förnya partiet. Inga inkallade konsulter, inga mediaexperter, inga karismatiska partiledare. Det är intressant att följa debatten i media för den som varit med ett tag.
Partiet och dess medlemmar ses, i den mån de ses överhuvudtaget, som en bromskloss för en nödvändig förnyelse.
Det är inte utan att man får en känsla av det gamla Östtyskland 1953 när Bert Brecht inte såg någon annan utväg för makthavarna än att välja sig ett nytt folk. Och det är symptomatiskt att jag när jag skriver partiliv får en uppmaning från min dator att i stället skriva partyliv.
Slagord kan förnyas, man kan hitta på nya förslag som går på tvärs mot gårdagens, men om inte de många medlemmarna och de lokala föreningarna erkänns som partiets bas utan främst ses som ett instrument för informationsspridning, därtill sämre än massmedia, bildas aldrig någon opinion. Opinioner kan bara den övertygade bilda, aldrig den som bara predikar efter manus. Tänk på alla stackars telefonförsäljare, så förstår ni vad jag menar.

Att politiken numera har en annan, ytligare karaktär än tidigare blir ibland nästan pinsamt tydligt. När vi i vintras drabbades av snökaos i Stockholms innerstad kom inte sopbilarna fram till soptunnorna. Då framträdde ett borgarråd med ett kraftfullt utspel. Vi ställer ut 85 containrar, sa hon, och på måndag ska soporna vara borta. För trettio år sedan hade inget borgarråd, vare sig moderat eller socialdemokrat, handlat så. De hade kallat till sig chefen för Renhållningsverket som fått i uppdrag att fixa saken. När tunnelbanan stannar visar sig landstingsrådet och förklarar varför.
Politikern är i dag överchef i ett samhälle där politiken sysslar med förvaltning i stället för att leda samhällets utveckling. Tror någon att Olof Palme på sin tid hade sett som sin politiska uppgift att dirigera sopbilar?
Och denna avpolitisering omfattar alla partier. Jag var rädd i vintras att Socialdemokraterna skulle störta ut och lova hundra containrar.

En genomgång av partiets grundläggande värderingar med konkretiseringar av vad dessa kräver av dagens politiska förslag är vad som behövs. Och den kan bara dess medlemmar svara för. Dessa grundläggande värderingar kan sammanfattas i franska revolutionens klassiska budskap - frihet, jämlikhet, broderskap - som borde vara giltiga också idag. Att valfrihet är något annat än frihet, att jämlikhet inte är detsamma som lika chanser, att broderskap inte enkelt kan ses som synonymt med rättvisa, det är teser som behöver prövas mot dagens problem. För de lokala partiorganisationerna gäller att man där på nytt måste prata politik, inte nöja sig med att i något slags demokratisk ambition försöka se till att alla får rösta om alla frågor, eller, eftersom det är omöjligt, nöja sig med att på det lokala mötet få rapporter från nämnder och fullmäktige eller att få nominera ledamöter dit.

Vi måste se till att återupprätta respekten för grundläggande värderingar och inse att de inte är mål som kan eller ska uppnås för att sedan läggas tillhandlingarna. De ska tillämpas. Tänk på tio Guds bud - Nu har jag älskat min nästa, vad ska jag hitta på nu? Den som säger så kommer inte undan med att beskriva sig som förnyare, han skulle ses som lite knäpp.
Återupprätta respekten för politiken som idébas, tona ned tillbedjan av den beslutspotente.

BENGT GÖRANSSON
Bengt Göransson är socialdemokratisk politiker med lång erfarenhet i regering. Han är aktuell med boken "Tankar om politik".