Differens på åtskillnad, så uttryckte min pappa ett inte ovanligt fenomen - den ene går fri där den andre hudflängs för samma sak. Det får Håkan Juholt erfara i dag. Att en minister som haft fingrarna i afrikanska oljefat slipper kritik av samma personer vilkas indignation saknar gräns när de klandrar Juholt är emellertid inget skäl att låta den senare gå fri.
Men nog är det ett problem att Juholtaffären i medierna har ­blivit viktigare än politiken.
Skulden för detta är inte bara mediernas utan i högre grad ­partiernas, som själva hem­fallit åt en ledarkult, som på­minner om den som odlades i det sovjetiska samhället. Märk väl, jag påstår inte att dagens svenska parti­ledare skulle vara diktatorer, men de lyfts fram i den politiska diskussionen som om politik bara skulle handla om yta och valen bara om att rösta på den bästa personen. Den senaste tidens händelser stärker min tveksamhet inför personval i stället för partival. Utan att vara religiös vågar jag hävda att Gud och evangeliet bör vara viktigare i kyrkan än pastorn, hur karismatisk den senare än må vara.

När Kristdemokraternas Göran Hägglund attackeras av sina egna, av­färdas de senare med att de inte förstår att väljarna inte gillar en moraliserande grupp frikyrkliga utan föredrar den hägglundska öppenheten. Men tänk om de frikyrkliga i själva verket är KD:s kärna, att det är de som utgör partiet? De är medlemmar i ett parti vars uppgift är att hävda de värderingar de står för, inte främst för att med hjälp av en från fri­kyrkan frigjord ledare vinna röster för en politik de inte gillar.
Vilken roll skulle Hägglund spela utan parti, en som bara förhåller sig till dem som förväntas rösta på honom - är det egentligen något att ha som ideal?
Mitt eget parti, det socialdemokratiska, har till leda sökt definiera alla fokus­grupper som man ska vända sig till. Det betyder budskap anpassade till det man tror att varje grupp vill ha, och priset man får betala för detta blir högt. Den egna identiteten suddas ut i de desperata försöken att anpassa partiet, och ingen av de väljargrupper man vänder sig till, förväntas ta ställning till hel­heten. Peter Örn, som var Folkpartiets partisekreterare i ett förlustval för partiet, fick frågan om man inte skulle byta politik nu när väljarna inte ställt upp. För­vånat sa han att han var ledsen att den politik partiet gått fram med inte vunnit, men inte skulle man svika sin övertygelse för att få fler sympatisörer.

Mediernas centrala roll i dagens politik lurar politikerna att tona ner betydelsen av deras partier. De anpassar sig till mediernas krav. I synnerhet tv-mediet ­kräver att politik är enkelt - två block mot varandra, konflikten blir lättare att dramatisera om den inte kompliceras.
Det leder i sin tur till att debatt­ledarna blir aktörer, de nöjer sig inte med att ­fördela ordet.
Den erkänt skickliga Stina Lundberg Dabrowski ursäktade sin hårdhänta behandling av Moderaternas Bo Lundgren i valrörelsen 2002 med att journalisternas problem var att politikerna bara försökte använda deras ­frågor till att föra ut sitt budskap. Men är det inte det som är val­rörelsens mening - att ­politikerna ska föra ut sitt budskap så att väljarna kan ta ställning till det? ­Vilken tur Jesus hade som inte mötte Stina - fariséerna krävde ju av honom att han skulle svara på deras frågor på det sätt och med det innehåll de bestämt.

Och i förlängningen skapar detta ett demokratiskt problem, nämligen att medierna hellre vill skapa politik än granska den. Och om då partierna an­passar sig kan vi i förlängningen få ett läge där medier och partier smälter ­samman och blir ett. Då blir det inte längre tankar och politikens innehåll som avgör valen, utan ledarpersonernas privatliv. Behöver jag påminna om ­Berlusconi, vars öde inte avgörs av hans politik utan av hans unga älskarinnor?


BENGT GÖRANSSON