Naturligtvis var det fascinerande att bli så vänligt bemött av de stora djuren, uppfödda av och präglade på människor. Och fascinerande att det inte fanns någon som helst anledning att bli rädd.

Det bör ha varit några år efter de här mötena som vi på Naturvårdsverket började följa våra vid den tiden extremt få vilda vargar. Vi spårade dem på snö. Då var det lika fascinerande att först i Norrbotten se hur lätt det var för till och med en ensam varg att döda en vuxen ren. Och sedan i Värmland samma sak med en vuxen älg. Skillnaden mellan en vild och en tam varg blev tämligen snart mycket påtaglig för oss.

Det måste väl ha varit någon gång i den vevan som djurparkerna började låta besökare betala för att komma in i vargarnas hägn och umgås med dem. Och det blev snabbt enormt populärt. Inte minst blev de här vargarna kelgrisar i media. Jag minns en gång när Jan Guillou ringde och inför ett debattprogram av något slag i tv ville ha med en levande varg i studion. Kanske skulle det till och med bli direktsändning med allt vad det innebär av lite uppjagade människor.

Han ville veta vad jag tyckte och när jag förklarade att jag ansåg att det var en dålig idé avfärdade han mig med att jag inte förstod mig på hur man gör bra tv . Det var kanske sant - trots att jag hade producentutbildning på SVT- men jag tänkte på vargarnas bästa. En ensam varg i den miljön skulle rimligtvis komma att utsättas för stark stress fullkomligt i onödan.

Vårt arbete med de vilda vargarna för att se vad de gjorde och inte gjorde blev också av stort intresse för media. Många journalister ville berätta om dem och gärna vara med under spårningarna i fält. En del fick också chansen att vara det.

Det skrevs därmed mängder med artiklar om varg redan då och det ordnades vargdebatter i olika media i tid och otid. Eftersom det fanns påståenden om att vargarna i djurparkerna redan hade använts och/eller skulle komma att användas för att olagligt planteras ut i frihet rörde debatterna ofta både de vilda och hägnade djuren. Här någonstans började jag känna att det djurparkerna höll på med inte var bra. Det var kritik som jag framförde vid flera tillfällen.

Missförstå mig inte. Jag har aldrig trott och känner mig också säker på att jag inte hävdat att det skulle kunna vara farligt att gå in i ett hägn med vargar av det här slaget. Jag hade inte kunnat föreställa mig att det skulle kunna gå så illa som det tyvärr gjorde i Kolmården. Men efter hand som vi lärde oss mer om vilda vargars beteende kände jag att djurparkernas verksamhet av det här slaget inte var positiv. Avsikten var säkert god men den gav en alldeles felaktig bild av djurarten varg.

Vargen är inget kramdjur, inget gosedjur, ingenting att kela med. Den är ett rovdjur med kapacitet att döda stora bytesdjur och potentiellt farlig även för människan. Och den bild som djurparkerna under många år gett ett stort antal människor är missvisande. Enligt de uppgifter som figurerar nu handlar det om 10 000-tals som varit inne i hägnen och mångdubbelt fler som varit åskådare utanför.

Visst bör de svenska djurparkerna fortsätta att visa vargar precis som de bör visa andra djurarter i vår fauna. Men att släppa in allmänheten som man har gjort måste upphöra i och med det som nu hänt. Satsa i stället på att de besökare som stannar upp för att titta på vargarna får all tänkbar information om arten - både det som är positivt och om de skador av olika slag som vilda vargar onekligen kan ställa till med. Men som kan bemästras på olika sätt.

Avslutningsvis noterar jag att det i debatten efter det som hände i Kolmården smyger sig in diverse felaktigheter. Den eller de vargar som runt 1820 angrep och dödade ett antal barn i trakten av Gysinge var inte rabiessmittade.

Anders Bjärvall

Anders Bjärvall är doktor i zoologi och tidigare rovdjurshandläggare vid Naturvårdsverket.