Vi måste sluta polarisera i debatten om ensamkommande ungdomar, skriver Jonas Andersson. Foto: Samuel Unéus och privat
Vi måste sluta polarisera i debatten om ensamkommande ungdomar, skriver Jonas Andersson. Foto: Samuel Unéus och privat

Behandla inte alla de unga som krigsoffer

Publicerad

Ensamkommande ungdomar är inte en homogen grupp, och alla kommer inte från direkta krigszoner.

Jag tror att det är av stor betydelse för ensamkommande ungdomars möjligheter att komma in i samhället att de betraktas som vanliga ungdomar med hopp och drömmar, skriver Jonas Andersson, ungdomspedagog.

Häromdagen läste jag en artikel av Patrik Nilsson här på Expressen Debatt, där han dels tog upp barnbegreppet men även med patos ställde frågan om varför de ensamkommande barnen och ungdomarna kommer till Sverige.

Personligen tycker jag det är mer givande för debatten med mer fakta, fler nyanser, mer saklighet och sansad ton från alla håll.

Jag är också stolt över att jobba med ensamkommande ungdomar och under mina 12 år i branschen har jag fått lära känna så många helt otroligt härliga, duktiga, ambitiösa ungdomar och unga vuxna.

Varför väljer jag då att skriva "ungdomar" i stället för "barn"?

Rent juridiskt är man som Patrik Nilsson riktigt påpekar barn fram tills den dagen man fyller 18 år. Jo, för att vi i Sverige - liksom i många andra länder - i vardagligt språk skiljer på exempelvis spädbarn, barn och ungdomar.

Det finns alltid nyanser i språket som gör att det blir lättare att förstå varandra och som ger en mer korrekt bild av verkligheten.

Trots att det heter "barn" juridiskt, så har vi exempelvis ungdomsgårdar, barn- och ungdomspsykiatri, ungdomsmottagningar och så vidare. Vi pratar även hellre om högstadie- och gymnasieungdomar än barn. Barn upp till 12 år utgör ca 8 procent av det totala antalet ensamkommande.

Att åldern visst spelar roll är en annan sak som Patrik Nilsson och jag inte är helt överens om.

Jag tycker nämligen att den kronologiska åldern spelar roll av flera anledningar och att det är en viktig fråga att ta tag i. Jag skrev om några av dessa anledningar i en artikel i Dagens Samhälle 13/8.

 

Bland de över 200 ungdomar som jag lärt känna under åren har där funnits allt från ambitiösa intellektuella och högintelligenta individer, till kriminella våldsbenägna och krävande individer.

Ett fåtal har trauman eller PTSD, ett flertal lever i saknad av sin familj som oftast lever i ett annat land men ibland helt saknas. En del har flytt, en del har flyttat.

Ensamkommande ungdomar är inte en homogen grupp, utan individer med helt olika bakgrund, språk, kultur och så vidare.

Man har olika saker i ryggsäcken, kommer från olika socioekonomiska grupper, har olika utbildning och livserfarenhet. Alla har en gemensam utmaning i att komma in i det svenska språket, samhället, skolan, tankesystemet. De flesta skulle jag dock säga ingår i gruppen "helt normala ungdomar".

Att lära känna dessa ungdomar är samma ynnest som det måste vara för lärare att få nya elever, man ska försöka utbilda men man får också mycket tillbaka.

Fina människor med rimliga krav och ambitioner, som inte annat vill än att bli en del av samhället.

Jag tror att det är av stor betydelse för deras möjligheter att komma in i samhället att de också betraktas som just detta.

 

Jag kan därför inte utan invändning köpa den bild Patrik Nilsson vill måla upp av att de flesta av dessa ungdomar som kommer hit har flytt från Boko Haram, ISIS, vilda krigsscener, halshuggningar, stympningar och krigstrauman.

Jag nekar självklart inte till att allt det han räknar upp finns - världen är en jävlig plats på många ställen! Det som händer i vissa delar av exempelvis Syrien och Irak är så sjuka att ord inte räcker till.

Det jag dock inte känner igen, är den direkta kopplingen mellan allt detta hemska och alla de ungdomar som söker sig till Sverige. Det kommer ungdomar från den typen av förhållanden och med liknande erfarenheter, men de är definitivt inte representativa för hela gruppen ensamkommande.

De flesta ungdomarna kommer inte från krigszoner, de flesta kommer från tämligen normala förhållanden även om det inte alltid är svensk standard.

De är vanliga ungdomar med samma hopp och drömmar som andra jämnåriga.

Just därför tycker jag att Patrik Nilsson lite själv gör dig skyldig till vad han är så upprörd på andra för: Att polarisera debatten och basera den på känslor, i stället för att nyansera den och basera den på fakta.

 

Jonas Andersson,

ungdomspedagog/behandlingsassistent

Expressen getinglogga
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag