En minister avgår av personliga skäl. Sådant är inte ovanligt. Politiker är människor som andra. Den som söker makten, och får den, inleds inte sällan i frestelser av ett slag som vi vardagsmänniskor knappast möter.
Däremot lever den som fått makten under ett tryck som vi andra aldrig behöver känna. Ett tryck som handlar om att omsätta löften i politiken, att aldrig stå svarslös och att alltid visa en oklanderlig fasad.
Märkligt nog klarar nio av tio politiker detta. Men det är den tionde som får sin karriär stoppad och sitt privatliv solkat. Skälen stavas sprit, sex och pengar, i Sverige likaväl som på andra håll.
I Sverige har pengar - läs: korruption - sällan fått någon på fall. Det har däremot spriten.
Att vara full i tjänsten eller offentligt är ohållbart, alldeles särskilt om du är kvinna.

Länge hade vi emellertid för vana att vara diskreta om människors sexualliv. Sex var något som anglosaxer var besatta av, här var vi mer toleranta och överseende. Politik i Sverige handlar om skatter, offentlig välfärd och resurser, inte om den heliga familjen och en putsad fasad. Och det gör den fortfarande. Sven Otto Littorins problem med relationer och kontakter är privata, inte politiska. Han avgick inte för att han misslyckats politiskt. Bytet av arbetsmarknadsminister betyder sannolikt mycket litet för regeringens chanser i valet.
Däremot flyttades fokus från politik till person under Almedalsveckan. Den effekten får alltid personskandaler. Minns till exempel Bill Clintons långa marsch mellan kongressutskott och tevesoffor i Lewinsky-affären. Runt Silvio Berlusconi handlade plötsligt allt om hans affärer med mycket unga kvinnor, en rasande hustru och dyrbara presenter.

Finlands Matti Vanhanen var ett tag mest känd för ett antal kvinnokontakter som han tog på ett för en statsminister okonventionellt sätt. Men - och det är ett viktigt men - Matti Vanhanen tvingades avgå först när hans inblandning i en partifinansieringsskandal blev uppenbar.
Sex och privatliv må roa och oroa väljarna men politikern döms för sin politiska gärning. Och köpta statsråd kan inte - och ska inte - tolereras.
Laddningen inför årets Almedalsvecka var ovanlig. För oppositionen var det tillfället att ta tillbaka initiativ, för alliansen att ge något utöver beskedet att vi kan regera. Sedan hade allt vad Sverige har av påtryckargrupper, myndigheter, organisationer, stödtrupper av alla de slag beslutat sig för att resa till Visby. Här skulle trumpetas - och det gjordes förvisso.

Redan i utgångsläget riskerade därför politiken att skymmas. Sedan kom "Tottogate" - Sven Otto Littorins smeknamn är Totto. Och Maud Olofssons flirt med restaurangägarna, sänkt restaurangmoms, drunknade. Skymdes gjorde också Mona Sahlins ansträngning att låta som en riktigt god, gammaldags socialdemokrat med breda hängslen.
Visst är personen i politiken viktig. Men i ett längre perspektiv måste själva politiken bli huvudpersonen. Det är den svenska modellen av politiskt grunnande, och det är den jag värnar om.
Med "Tottogate" har fokus, mitt i valrörelsen, flyttats från de politiska frågor som borde dominera debatt och medier. Istället har vi en affär sprungen ur privatlivet, en diskussion av den typ som ofta präglar amerikansk debatt.
Det är ingen god utveckling.
Vi ska akta oss väldigt noga för den amerikanska modellen där det är viktigare att vara trogen och tråkig än att ha politiska idéer och lösningar.

BARBRO HEDVALL