Volvo och Saabs försäljning i USA fortsätter att rasa - regeringen borde lära av den amerikanska pianoindustrins undergång istället för att pumpa ut industristöd, anser statsvetaren Peter Santesson-Wilson.
"Maud Olofsson förklarade trosvisst att framtiden ligger i gröna bilmodeller. Ursäkta, men hur vet hon det?" "Att avgöra stora investeringsfrågor genom centrala politiska beslut innebär att man koncentrerar beslutet till ett fåtal personer i hopp om att man hittat upplysta spåmän."
Jag var arton år när jag första gången fick betalt för något jag skrivit. Ett cyniskt pekoral i det litterära magasinet Mitt livs novell gav en förtjänst på tusen kronor. Det gick till en skrivmaskin, och vilken skrivmaskin det var.
Slutet av 1980-talet och början av 1990-talet var en brytningstid för text-inmatningsteknologin. Ordbehandlarna blev vanligare och skrivmaskinstillverkarna vässade sina maskiner för att hålla emot. I ett litet teckenfönster såg man inskrivna tecken åtta tangenttryck i förväg, fasta fraser kunde läggas in i minnet. Hopplöst. Till slut kom en desperat flaggskeppsmodell: sexton raders fönster, tio sidors textminne, inbyggd kalkylmodul och en 3,5" diskettstation. Den köpte jag, ett vandrande krispaket för den döende skrivmaskinsindustrin.
Alla är experter i efterhand. Vi tror att vi känner igen trender och teknikskiften medan de pågår, att det går att se igenom sin samtid och skilja temporära nedgångar från varaktiga omställningar. Med femton år i backspegeln är det enkelt att utläsa skeenden och se hur logiska och förutsägbara förändringarna var, se vartåt allting barkade. I nuet är det en helt annan femma - och det är där vi lever, omgivna av massor av träd och ganska litet skog.
Historien om den amerikanska pianoindustrins död är tankeväckande. Jeffrey A Tucker beskriver i en essä hur det var pianot, inte bilen, som var hemmets dyrbaraste ägodel vid 1900-talets början. Pianotillverkning blev en stor-industri och pianot blev en självklarhet i det amerikanska samhället. Varje hem behövde ett. Det var inte konsumtion utan en klok investering. Pianots värde varar. Men 1930 blev pianoepokens sista år, och följdes av depression, radioapparater och billig utländsk produktion. Vi kan vara helt vissa om att de berörda i pianoindustrin upplevde detta skifte som lika olustigt som vår struktur- omvandling. Förlorat kunnande, oro, utslagning av underleverantörer i andra och tredje led. Varför inte ett krispaket till pianoindustrin? Skrattar vi i dag är det från en plattform av efterklokhet, precis som framtidens bättrevetare kommer att fnissa åt oss.
Ekot rapporterade häromdagen om försäljningen för Volvo och Saab på den viktiga nordamerikanska marknaden, som befinner sig i fritt fall. I december minskade Saabs försäljning med 57 procent och Volvos med 47 procent. Vem vet hur stor framtidens personbilsmarknad är? Vad för slags bilar och till vilket pris? Kanske är tiden inne för den fräcka indiska minibilen Tata nano à 20000 kronor stycket? Äsch, storsvenska Morabilar har ju kvalitet. Sådana bilar bara måste ha en stor efterfrågan även framöver, vill man tro. Världens bästa pianon. Maud Olofsson förklarade trosvisst att framtiden ligger i gröna bilmodeller. Ursäkta, men hur vet hon det? Vågar hon satsa sina privata besparingar på den gissningen?
Marknadsekonomins baksida är att vi ger upp möjlig- heten till oberoende. Varje dag måste man hitta någon som frivilligt köper ens arbete eller produkter. Ständigt bevisa sitt eget värde, alltid leta efter plats att fylla i ekonomin. Vi längtar efter någon som kan peka ut färdriktningen, någon som på ett mystiskt sätt vet var det finns en plats för mig och mina talanger.
Varken politiker eller någon annan kan ge sådana svar. Det är poängen med en marknad. Visste man det skulle vi redan vara där. Vi kan bara göra våra egna gissningar och samla mod nog att satsa kapital och energi på dem. Det är innebörden av att vara en entreprenör.
Hur är det att gå på promenad när någon annan håller i kartan? Det lockar fram det sämsta i oss. En upptäcksfärd kan förvandlas till bogsering av initiativlösa släpvagnar. Är vi inte framme snart? Att befrias från ansvar är lika skönt som karaktärsnedbrytande. Än värre är det när det faktiskt inte finns någon karta, när det just är initiativkraft och entreprenörsanda som situationen kräver. Att avgöra stora investeringsfrågor - vilken fabrik som ska överleva, vilka satsningar som ger jobb - genom centrala politiska beslut innebär att man koncentrerar beslutet till ett fåtal personer i hopp om att man hittat upplysta spåmän. Mer sannolikt har vi hittat färska motsvarigheter till vår artonårige skrivmaskins- köpare. Men nu är det mer än ett honorar på tusen spänn som står på spel.
