Hur ska man egentligen förhålla sig till de fruktansvärda avslöjandena om sexuella övergrepp inom katolska kyrkan? Den första reaktionen är naturligtvis förskräckelse, speciellt nu när det snart sagt dagligen kommer nya rapporter om övergrepp och mörkläggningar. Så många offer, så många förövare, så mycket tystnad. Hur är det möjligt? Hur har det kunnat fortgå så länge och i en sådan omfattning? Ingen kan nog undgå att beröras och förundras, men om man som jag är praktiserande katolik blir frågorna särskilt brännande.
För en del verkar det vara enkelt att ta ställning. De har sedan länge en lista med klagomål på olika punkter i katolska kyrkans liv och lära - prästcelibatet, kyskhetsidealet, påveämbetet, den kyrkliga hierarkin och att endast män kan bli präster. De tar helt enkelt fram listan och kräver förändring på alla dessa punkter. Lätt som en plätt.
Även den som är mindre säker på sin sak kan ju börja misstänka att något av allt det som är speciellt för katolska kyrkan ligger bakom övergreppen. I synnerhet prästernas celibat framstår för många som märkligt och osunt, och då ligger det nära till hands att se detta som åtminstone en av orsakerna.
Men är det så enkelt? I så fall skulle det bara vara i katolska kyrkan som det förekom sexuella övergrepp mot barn och ungdomar i beroendeställning. Och så är det ju inte. Förutom alla övergrepp som sker inom familjer så har liknande brott under senare år uppdagats på en lång rad omhändertagande institutioner, däribland svenska barnhem och fosterhem.
När vi tror att det är värre just i katolska kyrkan kan vi delvis vara offer för en synvilla. Katolska kyrkan finns sedan länge över hela jorden och den går överallt under samma beteckning. Om man räknar samman allt som skett överallt inom katolska kyrkan de senaste femtio åren uppstår det oundvikligen en masseffekt. Det är ungefär som om man skulle räkna samman allt som skett på alla offentliga institutioner över hela världen.
Men är det ändå inte något skumt med de katolska prästernas celibat? Det kan man ju tycka, så där i största allmänhet, men det finns faktiskt inget som tyder på att det skulle hänga samman med övergreppen som avslöjats.
Tänk efter själv. Om du av någon anledning skulle avhålla dig från sex en längre tid, tror du att du plötsligt skulle få lust att förgripa dig på barn? Nej, just det. Den som framhåller celibatet som orsak till övergreppen måste kunna förklara hur frivillig avhållsamhet kan få människor att utveckla pedofila böjelser.
Vad är då problemet, och vad kan man göra för att förhindra att sådana här oerhörda förgripelser sker igen? För egen del tror jag att katolska kyrkan egentligen står i exakt samma situation som alla andra med ansvar för organisationer som tar hand om barn och ungdomar. Tydligen är detta en högriskverksamhet, på ett sätt som ingen riktigt varit medveten om fram till alldeles nyligen. Frågan är inte om utan när någon vuxen kommer att försöka utnyttja situationen. Och det gäller alltså oavsett om det är ett kyrkligt barnhem, en kommunal förskola, en ideell scoutförening eller ett fosterhem - för att nämna några av de typer av institutioner där övergrepp avslöjats.
Så det gäller att ha rutiner så att alla barn kan göra sin röst hörd - inte bara i efterhand utan så fort de råkar ut för något. De måste ha personer att vända sig till som står lite vid sidan om och som kan reagera omedelbart när någon slår larm. Så enkelt tror jag att det är - och så svårt.
För den som följer pedofilskandalerna i katolska kyrkan utifrån är de förskräckande men ändå en nyhet bland andra som så småningom kommer att tona bort på uppmärksamhetsradarn. Då kan man snabbt kasta fram en lösning och sedan dra vidare. För alla katoliker är det lite annorlunda. De kommer att få leva med problemen en längre tid - och med resultaten av eventuella åtgärder. Då gäller det att åtgärderna verkligen fungerar och inte bara låter bra.
Charlotta Levay är skribent och forskare. Hon tycker att det är en stor lyx att få ta del av
kyrkans nådemedel, inte minst bikten.
