I kölvattnet av Gaza-konflikten har antalet antisemitiska incidenter ökat kraftigt, så även i Sverige. En stor del av det ansvaret får läggas på den politiska vänstern. Dess fixering vid Israel skapar en grogrund för antisemitismen och bidrar därmed indirekt till dess legitimering.
Organisationen Jewish Agency släppte nyligen siffror över antisemitiska incidenter hittills i år. Under januari månad rapporterades över 250 fall av antisemitiska handlingar i världen jämfört med 80 stycken i januari förra året.
Givetvis kan inte alla kritiker av Israels politik göras ansvariga för antisemitiska utbrott. Det är utifrån humanistiska och liberala utgångspunkter självklart att kritisera exempelvis israeliska regeringars bosättningspolitik på ockuperat område; en politik som kraftigt bidrar till att försvåra en fredsprocess. Det är också kanske fallet att Israel är skyldig till brott mot folkrätten i Gaza. Det bör nu prövas, precis som Hamas brott mot folkrätten måste prövas Ockupationen måste få ett slut och en palestinsk stat bildas.
Därom är de allra flesta överens. Men vi är oense om hur det ska gå till.
Hamas och Hizbollahs svar, så här långt, är att Israel ska besegras och utplånas. I dess ställe ska en totalitär islamistisk stat skapas. Det är måhända i dagsläget inget helt realistiskt mål, men inte desto mindre är det deras självvalda och uttalade ideologiska och politiska målsättning
Det är dessa organisationer som delar av vänstern nu hyllar och allierar sig med.
I en forskarpanel anordnad av Judiska Världskongressen härom veckan vittnade bland andra professor Dina Porat, som är expert på antisemitism, om hur händelserna i Gaza har resulterat i att det nu på många håll är legitimt att jämföra det som hände i Gaza med nazismen.
De forskare som sysslar med antisemitism är överens om att en jämförelse mellan de dåd som nazismen utförde och det sätt som Israel agerar på idag är antisemitism. Det finns bland annat fastslaget i en resolution från 2005, med stöd av Europeiska Unionen.
Ingalill Bjartén, vice ordförande för s-kvinnor i Skåne, uttalande att Israel gör "exakt samma sak som nazisterna" är ett svenskt exempel på Dina Porats tes. Ett annat är Lundabloggaren Blogge Bloggelito som nyligen kallade Israel för "en cancersvulst på den europeiska kroppen", och ett tredje exempel är den av Aftonbladets kulturchef rekommenderade bloggaren och poeten Rawia Morra som på sin blogg beklagar sig över svenska "sionisttidningar", "sionistförlag" och "sionistiska uppblåsta chauvinister".
I vänsterns bloggosfär är dessa och liknande utbrott vardagsmat. Denna antisemitism möjliggörs till en del av att den demokratiska vänstern har förskjutit gränsen för den acceptabla Israelkritiken.
Även den demokratiska vänstern har en fixering vid Israel. När de kritiserar Israel sker den kritiken efter måttstockar som inte tillämpas på andra konflikter; kritiken är högst selektiv. Samtidigt har spärren mot att synas tillsammans med antisemiter och fundamentalister släppt.
Ledande socialdemokrater, fackföreningsrepresentanter och andra marscherar i demonstrationståg där Hamas flaggor vajar för vinden. Bilder som är lika uppseendeväckande som sorgliga. Det är den demokratiska vänsterns tysta anpassning till den antidemokratiska Hamas-vänstern och dess allians med den fundamentalistiska islamismen som vi bevittnar.
Som en följd av den etablerade vänsterns allt högljuddare Israelkritik underlättas exempelvis fenomen som vänsterdebattören Andreas Malm. Han omfamnar Hizbollah och Hamas och försvarar Irans kärnvapenambitioner. Ställningstaganden som borde få alla demokrater att sätta kaffelatten i halsen. Till och med DN kultur borde fundera ett varv eller två om en uttalad försvarare av totalitära terrororganisationer är lämplig som medarbetare på tidningens kultursektion. Om Andreas Malm fortsättningsvis får recensera böcker om mellanöstern på DN Kultur kan redaktionen likaväl låta Svergiedemokraternas Jimmy Åkesson recensera böcker om svensk invandringspolitik.
Det borde vara omöjligt men det händer. Hamas och Hizbollah är två extremistorganisationer som står för allt som en demokratisk vänster aldrig har stått för. Det fanns en tid när detta var omöjligt; när socialdemokratin höll rågången tydlig till kommunismen och andra antidemokratiska krafter. Det förändrades på 1970-talet och 2000-talet inger så här långt inte mycket hopp. För att travestera vad en socialdemokrat en gång sade i ett helt annat sammanhang: lössen på den röda fanan måste bort.
Ulf Öfverberg är liberal debattör. Han arbetar nu med en bok om
mellanöstern, vänstern och islamismen.
