Ända sedan jag var nybliven ton- åring har livet i offentlighetens öga varit vardag för mig. Och enda sedan den dagen har jag älskat och hatat det om vartannat! Alla har haft en åsikt om mig! Kaxig, skränig, duktig, hemsk röst, sämst klädd...
Uppenbarligen så stack mitt beteende i mångas ögon. Jag fick ofta höra rykten om hur stort ego jag hade och hur mycket jag älskade mig själv. Det var den bilden som mitt offentliga jag gav på scenen. Men verkligheten var en helt annan.
I 15 år hamnade jag djupare och djupare i alla typer av missbruk. Min självkänsla var sen längesen försvunnen, och den glada ytan var sen länge, just en yta!
I våras, närmare bestämt 28 april, så kunde jag inte dölja det längre. Polisen stormade min lägenhet. Jag blev inslängd i häktet och verkligheten hann i kapp mig. Något som löpsedlarna också gjorde. Jag blev "den knarkande tv-stjärnan" med hela svenska folket. Över en natt så förändrades allt - inga jobb, ingen inkomst och ett totalt stopp.

Jag är inte den första, och tyvärr inte den sista i branschen att må skit, festa lite för mycket och hamna fel. Men jag blev den första på länge att få statuera ett exempel för resten. Det går att räkna upp åtskilliga musiker, rappare, mediamän, till och med radioprogram- ledare, som råkat hamna i samma skit. Vad hände med dem?
De flesta av er vet inte ens vilka jag snackar om, men deras karriärer har fortsatt spikrakt uppåt. Jag missunnar verkligen inte dessa begåvade killar deras framgång.
Jag försvarar inte heller mitt beteende. Jag håller med om att jag gjorde fel. Men glöm inte att det alltid finns en anledning till varför det går som det går. Att jag åkte fast är det bästa som kunde hända mig. Jag var knas, lost och redo att ge upp. Men stundvis funderar jag ändå på varför allt blev så stort.
De åtta månader som har gått sedan allt bröt loss totalt är den största resa jag någonsin gjort, den värsta och mest känslomässiga resan i mitt liv. Men var hade jag varit utan den? Jag vill inte ens veta svaret!
Dömdes jag ut extra hårt av alla på grund av att jag är en tjej? För att jag blev en dålig förebild? Eller för att jag har varit känd för att stå för något bra? Hade ni egentligen högre tankar om mig?
Jag är ledsen om jag gjorde er besvikna, men jag orkade inte längre hålla skenet uppe. Helt ärligt, det är nu som jag för första gången börjar se mig själv som en förebild. Ironiskt, med tanke på att det är nu som resten av branschen tycker att jag blev till skit.

Mitt arbete är, och har alltid varit, nästan allt i mitt liv. Mitt kreativa jag och mitt exhibitionistiska jag exploderar nog utan det. Jag söker kickar och har fått en enorm tillfredsställelse av att kasta mig ut på en scen inför tiotusentals människor. Av att gå in 100 procent i en roll inför en tagning eller stå i en radiostudio med musik i lurarna och känna av lyssnarna och sam- tidigt nerven i kroppen!
Fan, jag älskar det!
Men jag behövde en paus. Jag behövde mitt första riktiga sommarlov sen jag var 14 år. Jag hade glömt mig själv i allt. Tankarna flyger ofta i väg! Var det så här som allt skulle sluta? Var det här mitt öde? Tänk om jag har förlorat allt? Tyvärr kunde jag inte ens fråga mig själv när allt hände. För just då så orkade jag inte mer. Jag var redo att ge upp allt!
Hur sjukt det än låter är det just nu som jag börjar bli redo att ge något på riktigt.
Mitt liv och min karriär har varit underbar och totalt kaos. 2007 var ett helvete. 2008 var en cirkus och om några dagar börjar jag avtjäna min fängelsedom. Sedan har jag tagit mitt straff. Det är ofta lättare att döma, när den djupare erfarenheten saknas.
Jag kan för första gången ärligt säga att jag är nyfiken på fram- tiden. Det är fan större än det mesta!
Love!

SANNA BRÅDING
Sanna Bråding är skådespelare och journalist. Hon bloggar på metrobloggen.se/sannabrading