Min mamma Inga-Maj var pigg som en mört och glad som en lärka när hon var 85 år. Hon körde bil, tog hand om sig själv och levde ett liv som jag verkligen skulle önska vore alla äldre förunnat.
Men på julafton blev hon plötsligt sjuk. En orolig granne upptäckte att min mamma hade blivit alldeles förvirrad.
Det blev starten till en mardrömslik resa genom den svenska äldrevården.
Efter ett halvår misstänkte läkarna att mamma hade drabbats av demenssjukdomen Alzheimers och satte in bromsmedicin. Sedan trappades medicineringen upp med stark psykofarmaka.
Jag märkte snabbt hur psykofarmakan fick mamma att må allt sämre.
Hon orkade ingenting och blev allt mer ledsen och förvirrad.
Jag försökte förklara för sjukvårdspersonalen att medicineringen inte verkar vara riktigt inställd för min mamma. Ändå fortsatte sjukvården att trycka i mamma ännu fler piller.

Ingen lyssnade på mig. Efter mycket tjat och många tårar för både mamma och mig beslöt sjukvården att minska på psykofarmakan.
Plötsligt var det som om mamma kom tillbaka till livet. Vi började promenera igen och mamma hängde med när hon tittade på tv. Hon skrattade och klippte till och med gräsmattan själv.
Visst är det bra att det finns tung psykofarmaka för dem som behöver. Men min erfarenhet visar att det också finns fruktansvärda nackdelar.

Den medicin som mamma fick ska bara ges under en begränsad period, max en månad. Mamma fick den under ett och ett halvt år, vilket innebar en stor tragedi för henne och för hennes omgivning.
Efter ett tag började mamma må dåligt igen och bli argsint.
Äldrevården satte först in sin standardbehandling med tung psykofarmaka - exakt den medicin som jag slagits för att ta bort tidigare.
Men sedan undersöktes mamma av specialister som konstaterade att hon drabbats av bröstcancer. Sannolikt var det bröstcancern som fick mamma att må dåligt.
Hon får nu en riktig behandling för sin sjukdom och börjar äntligen mår bra igen, efter den fruktansvärda abstinensen när man fasade ut hennes psykofarmaka.
Som tur är har min mamma en järnvilja.
Tillsammans tränar vi nu på att mamma ska börja kunna gå igen och hitta tillbaka till livet.
Jag hoppas att vår berättelse ska få andra anhöriga att våga höja sina röster när de fruktar att deras kära inte får rätt vård. Jag hoppas också att sjukvården kan ta till sig mitt budskap om mer lyhördhet. Vi som känner patienten bäst märker när medicineringen inte fungerar - eller förvandlar en vital äldre människa till ett paket.

Anhöriga och sjukvården måste stå på samma sida som patienten. Bara tillsammans kan vi ge våra äldre den vård den har rätt till.