Måndagen 3:e december publicerades en debattartikel på denna sida angående JämOs beslut att inte ta upp frågan huruvida förbud av toplessbad är könsdiskriminerande.
Upprinnelsen till anmälan var när två kvinnor badade topless på Fyrishovsbadet i Uppsala och avvisades på grund av detta.
I debattartikeln tar debattörerna upp många gamla normer som brutits, och att det JämO nu gör är att befästa förtryckande samhällsnormer genom att avvisa anmälan. Normer om anständighet och att kvinnobröst är sexualiserade.
Det är fantastiskt att så många av de gamla normerna har försvunnit, men vill vi ta nästa steg på vägen mot jämlikhet kan vi inte längre vända oss till politiken för lösningarna. Politiken kan bara ta oss halvvägs, och dit har vi kommit. Nu behövs i stället hållbara lösningar på lång sikt, och några sådana lösningar finns inte i jämställdhetsdebatten i dag.

Debattörerna nämner i helt fel sammanhang det faktum att normer inte skapas eller upphävs av myndigheter. Normer skapas av människor och har sitt ursprung i attityder. Lagstiftarens ansvar är att göra det så lätt som möjligt för oss att forma öppna och välkomnande normer, men kan aldrig skapa eller upphäva dem. Så fort lagstiftaren tar över ansvaret att forma värderingar, minskar pressen på oss att ta vårt eget ansvar. Vi kan inte förlita oss på staten att lära oss hur vi kan vara toleranta, staten kan bara göra det så lätt som möjligt för oss att vara det.

I Sverige kanske vi är blygare än i andra länder. I Sverige kanske inte barbröstat bad eller stringbikini är lika accepterat som i vissa andra länder. Det är allas rätt att tycka vad de vill om det, och försöka förändra. Vill man bryta denna kultur och bryta dessa normer, behöver man däremot inte göra det på någon annans bekostnad. En badhusägare borde rimligtvis få bestämma sina egna regler för sin egen egendom. Fyrishovsbadet valde att avvisa de båda kvinnorna för att andra badhusgäster tog anstöt. Om det är en rättighet att visa brösten, borde det i rättvisans namn också vara en rättighet att slippa känna obehag när man går och badar. Det är dock omöjligt att dra sådana paralleller i verkligheten. De positiva rättigheterna är subjektiva. De är personliga för oss var och en. Det borde rimligtvis då ligga hos oss själva att tillgodose dessa rättigheter. I ett fritt samhälle har vi den möjligheten. Det vackra med en fri marknad är att det finns plats för alla sorters behov, efter våra egna önskemål. Likaväl som alla bad har rätt att tillåta toplessbad, borde de ha rätt att inte göra det, så att alla har någonstans att gå.

Staten kan inte och bör inte tillgodose vilka positiva rättigheter som helst. Huvuduppgiften är i stället att skydda våra negativa, dvs. att ens liv, egendom och frihet skyddas från att bli kränkta. Detta är av oändligt större vikt. Det är en absurd och otroligt smaklös jämförelse debattörerna gör mellan rätten till barbröstat bad, och skyddet från att bli våldtagen.
Det är ett tråkigt och beklagligt faktum att människor förlöjligar jämställdhetsdebatten. Anledningen till detta är att debatten har lyfts ner på en nivå där exakt alla skillnader mellan könen anses vara diskriminering. Det finns inte, och borde inte finnas, en sådan krass och smal ansats på jämställdhetsfrågan. Människor har valt att slå dövörat till för att fokus helt tappats från de väsentliga frågorna, och debatten har i stället övergått i någon slags häxjakt.

Rättvisefrågorna är bland de viktigaste frågorna av alla. Få saker får en att brinna lika starkt för politiken som dessa frågor. Hur människor inte ska behöva dömas utifrån hudfärg, kön, sexualitet eller någon annan etikett, utan ha samma förutsättningar och lika värde. Vill vi ta dessa frågor på allvar måste vi formulera en jämställdhetsagenda som håller längre än feminismens problemformulering tar oss i dag. Vill vi prata jämställdhet, kan vi inte prata om ensamrätt på den problemformuleringen.

Vi kan inte heller fortsätta prata om människor som grupper, eftersom det är grupptänkande som skapat fördomar och diskriminering. Rasism och homofobi har sin grund i att individer döms utifrån vilken grupp de tillhör, så även könsdiskriminering. Det är oacceptabelt och inhumant och i desperation vänder vi oss till statsapparaten för svar. Men vill vi prata problemlösning ska vi inte prata om myndighetsutövning, utan om människosyn. Hur vi var och en kan ta ansvar för att ändra vår inställning. Hur lagen kan öppna upp för individualismen, och inte innehålla särlagstiftning om kön genom jämställdhetslagar och särskilda diskrimineringsparagrafer just för kön. Lagen borde i stället signalera att vi alla är människor, och bara människor, och att det är så vi ska betrakta varandra. Att människan har ett okränkbart värde och att individen är den minsta minoriteten. Att en kränkning är lika illa oavsett mot vem, eller varför, den görs. Kollektivismen har i feminismens retorik blivit både problemet och lösningen. Det leder ingenstans. Lösningen ligger i stället i ett avsteg från kollektivismen, ett avsteg som naturligen tar oss till individualism i stället, där människan är fokus och inte grupperna, och där det inte är inte kollektiv som kränks, utan individer.

BEATRICE FREDRIKSSON
Beatrice Fredriksson är andre vice distriktsordförande i Muf Uppsala och aktiv i nätverket antifeministiskt initiativ.