ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:

Att komma hem är en mjukisdiktatur

ANNONS:
Att vara svensk handlar inte bara om att tvingas ut på kylslagna gator om man vill röka.
Det är värre än så, skriver PER HAGMAN.
Arla, DN och socialdemokratin stal livsglädjen ifrån oss och ersatte den med KRAV-märkt och uppgivenhet.
För några år sedan i arabemiraten hade jag under en tid den engelskspråkiga dagstidningen Iran Times som enda nyhetskälla. Vid frukostkaffet en dag såg jag till min stora förvåning en notis om Sverige. Det stod att den svenska regeringen infört en ny lag som förbjöd svenska skönhetsdrottningar att visa sig nakna offentligt, "eftersom detta blivit ett allt större samhällsproblem". Det är nog enda gången jag i en arabisk tidning läst något om Sverige. Av lika delar skadeglädje och stolthet över att vara svensk slog mitt hjärta en lycklig liten volt. För det är ju precis som med sjuttiotalets i dag legendariska DN-notiser om hur fackföreningsledare upplösts i syra på sydamerikanska Coca-Cola-fabriker så att små människosubstanser fanns även i svenska sändningar av den imperialistiska drycken, eller senare års osignerade texter av typen: "Saudiarabisk kvinna råkade säga ordet utbildning högt  – dömd till en miljard piskrapp". Trots världens alla bloggar och blue tooth-kommunikationer blir våra bilder av omvärlden som vi vill att de ska vara, liksom andras bilder av oss. Den där notisen symboliserar så fint hur det är att vara den svensk som jag är; en utsökt bild av Sverige som mjukisdiktatur såväl som knullblondinmecka. Hur många fantastiska förmåner har jag inte tillskansat mig på grund av svenska flickors varumärke? Jag tror faktiskt merparten av det kokain och den champagne jag bjudits på i Aten eller Dubai, Paris eller Rom, har varit konsekvensen av att vara svensk. Därför att jag som svensk haft svenska väninnor. Som svensk man står man alltid i skuggan av den svenska kvinnan och inte mig emot, det handlar bara om att välja det friska och sunda: att hellre stå i den nyfikna och levnadsglada partyblondinens skugga och inte ruttna bort skymd av någon obehaglig Margareta Winbergpadda i klimakterieklänning av aldrig så qvinnoexklusivt naturlinne. En skolklass sjunger "Den blomstertid nu kommer", att bända upp locket på en burk matjes från Bråses, läsa i småkakssmuliga kvällstidningen att ett medelålders Gyllene Tider spelat "Flickorna på TV 2" för tre miljarder lyckliga åhörare på ett regnigt Ullevi, där i princip varenda småbarnsmamma i publiken betygsatts med getingar. Det är sånt som ger mig gåshud, sånt som får mig att känna mig svensk på det vis som är omöjligt att gestalta för en utlänning. För vad finns längre att förklara, försvara eller glädjas över utanför min allra mest reaktionära oas? "In Sweden we have something called KRAV-märkt..." Var skulle man börja liksom? Jag minns mina barndomar i afrikanska U-länder och hur de brukade ta på mig, hur jag förstod att det var något fint att vara svensk när mina föräldrars europeiska vänner ställde nyfikna frågor om mönsterstaten uppe i norr.           Tjugo år senare brukade jag bättra på mina franskakunskaper genom att kväll efter kväll hänga på parisiska tabacbarer och konversera försupna men stolta arbetarfransmän och jag minns hur dialogerna då alltid hörde till kategorin "jaha, du är svensk, är inte det jobbigt bland alla vackra svenska kvinnor", alternativt "jaha, du är svensk, hur känns det att ni som var så framgångsrika för trettio år sen nu gått ner er?" Att man är svensk på det sätt som en av världens lägst utbildade regeringar bestämt att man ska vara modernt svensk på, handlar inte bara om att efter en bättre middag tvingas stå på gatan i tjugo minusgrader om man vill röka. Den låtsasmoderna logiken är obehaglig på alla nivåer när dagens statsråd kommer ur den allra vidrigaste nyrika lägre medelklassen och därför ägnar sig åt Västeuropas allra värsta arbetarklassförakt; var annars skulle kulturelitens bortskämda barn applåderas när de kastar sten på arbetarklasspoliser från Borås på EU-toppmöten i Göteborg? Visst, man kan glädjas över det lilla ljus som letar sig fram: de jämtländska mjölkbönderna och småmejerierna som avsäger sig medlemskapen i KRAV och de andra bönder som vägrar låta sig mutas till att odla på ekologiskt tramsvis. Man kan röras av hur driftiga och visionära invandrare från old school-diktaturer inte blivit lika avtrubbade som man själv och man kan till och med vilja kyssa Göran Greider när han analyserade fransmännens nej till EU-konstitutionen i Aftonbladet nyligen. Så långt har det gått. Man står där som ett förvirrat barn, fräscht homoadopterad i ett registrerat partnerskap mellan Lottie Knutsson och Gudrun Schyman, sippar på sin saggiga Absolut peach lime-cocktail och undrar vart livsglädjen, nyfikenheten och öppenheten tog vägen. Gick den samma väg som glamouren? Är definitionen av svensk glamour att stå inklämd mellan nån KRAV-märkt statsunderstödd rebellpoet i kulturhatt och en feministisk dussinmediahora, på ännu en tredje klassens kändisfest söndersponsrad av en desperat ny Absolut vodka-variant och le ansträngt artigt mot en Björn Rosengren i illasittande Ermenegildo Zegna-kostym – solitt självgod och rödflammig av gedignaste konjaksfetma – och skentrevligt gratulera honom till att han äntligen skaffat sig tillräckligt med nätverk för att få vara med de stora pojkarna inom det riktiga näringslivet, så att han numera slipper skämmas över eventuella köp av strippor? För inte vågar man påpeka att spåren av gråt- och snorblandad choklad runt munnen på den lilla pojken sprängfull av girigaste hävdelsebehov bara flyttat in i hans blick istället? Med inte så lite önsketänkande skulle man kunna hoppas att vi samlar oss från alla håll och kanter och bygger något nytt. Som en dag blir en ny och värdig folksjäl. Men nä. Jag är svensk, jag är en uppgiven och foglig realist. Grattis, Arla och Absolut, DN och socialdemokrati, er "nation branding"  knullade mig så hårt så länge att det inte längre gör ont. Jag fortsätter gå längs den småknaggligt grusiga cykelvägen utmed Göta kanal, strax utanför Töreboda. Jag drar handen genom hundkexsnåren och ser en gul katalogvilla prydd med björkris och gula och blå ballonger ryckigt vajande under en regntung sky. Någon ska ta studenten och fadern svär över partytältets motsträviga konstruktion. Modern duttar med dillkvistarna på smörgåstårtan. Jag känner ett tryck över bröstet och håller tillbaka tårarna.  
Mejla Skriv ut
Rätta text- och faktafel
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
Mest lästa om debatt
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:

Rapportera textfel

Tack för att du hjälper oss att rätta fel. Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel. Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Felaktigt mejl
Du måste fylla i en kommentar: