Att en Fagerstaflicka som valde att göra sin karriär som arbetarrörelseidkare nu vid 60-års ålder efter att ha ansvarat för den statliga detaljhandeln med vin och sprit kan dra sig tillbaka på sitt gods i Sörmland med en pension på 100 000 SEK i månaden förvånar mig inte. Det har gått 65 år sedan jag hemma i Bromma hörde äldre socialdemokratiska politiker diskutera hur rörelsen urartat:
"SSU är ju nu bara en köbildning!"
Därmed över till huvudfrågan: det alkoholpolitiska sveket mot det svenska folkets behov av Brattsystem och motbok.
Då den intressestyrt folkfördummande propagandan mot Brattsystemet varit så framgångsrik att en överväldigande majoritet nu levande svenska medborgare tror att motboken var förtryck och Brattsystemet ett ovärdigt förmynderi är det nödvändigt att ta upp frågorna på allvar.

Jag har en typiskt svensk alkoholbakgrund. Farfar, som jag stod mycket nära, söp - och dog av det. Morfarsfar var röd men trots det hustrumisshandlare i fyllan, dömd till fästning. Morfar, som jag också stod mycket nära, var organiserad nykterist. Därtill fackföreningsman, ateist, socialist - mot slutet under kriget närmast kommunist - men också Strindbergläsare med stort bibliotek. Mina föräldrar valde att bli moderna måttlighetsbrukare av kontinentalt slag - fast min mor kanske drack lite för mycket under senare år när hon fått rådet att ta lite whisky för hjärtats skull.
Själv fick jag rödvin i vattnet om söndagarna från fyraårsåldern för att inte få ett nevrotiskt förhållande till alkohol. De senaste sextiofem åren har jag mest druckit vin. I genomsnitt en halv flaska om dagen till måltider. En måltid utan vin är som en dag utan sol - som det stod på reklamskyltar vid vägkanten i Frankrike på femtiotalet. Därtill aperitifer, drinkar och även magborstare vid krämpor. Dock aldrig alkohol i samband med bilkörning och arbete. Det går inte att skriva med sprit i kroppen. Inte för mig i vart fall. Inte heller har jag druckit i länder och kulturer där det är förbjudet, som Afghanistan, Iran, stora delar av Indien, Saudi Arabien.
Avhållsamhet har inte stört mig även om den sträckt sig över långa tider. Inte heller visar jag tecken på alkoholskador på lever eller andra organ efter dessa sextiofem år då jag med svenskt språkbruk "smakat".
Om det vore hela sanningen så skulle jag finna nuvarande svenska alkoholpolitik utmärkt. Jag kan köpa/ta in obegränsat med alkohol. Ingenting stör eller kontrollerar vad jag gör. Men det är inte hela sanningen. Många av mina kompisar, vänner jag drack med i ungdomen eller som jag känt under åren har gått under. Supit ihjäl sig eller supit ner sig. Mer än en på tio. De har haft delirium tremens, de har åkt in på avgiftning, hållit sig ett tag och så trillat dit igen. Dött.

Några av mina allra närmaste vänner - och släktingar - har varit sådana att det för dem räckt med att de tagit ett glas sprit för att de sedan skulle sugas in i en spritmalström som ordrätt slungade dem ner i rännstenen. De har då tagit beslutet att bli nyktra alkoholister. Sedan har de - trots några återfall då och då - med karaktärsstyrka, och ibland antabus, klarat sig genom livet.
Här är grundproblemet. Samma livets vatten som för mig och många - kanske de flesta bland oss - ger trevnad och avspänning, som sätter krydda inte bara på måltiden utan på livet, innebär sjukdom, elände, undergång för så många andra.

Om det vore så att jag blev övertygad om att ett totalförbud skulle kunnat rädda alla de runt mig som gått under då vore totalförbud rätt. Att jag skulle få offra ett glädjeämne vore ju oväsentligt. Men erfarenheten från totalförbuden under förra århundradet i Finland, Förenta staterna, Kanada och Norge visar att ett totalförbud blir kontraproduktivt i vår kultur.
Fast nog skulle en total islamisering, med sharialag och allt, få ett totalförbud mot alkohol att fungera. Men förutsättningarna för en sådan islamisering här i Europa tycks mig obefintliga.
Brattsystemet var oss en framgångsrik praktisk lösning. Den begränsade alkoholskadorna utan att nämnvärt störa måttlighetsbrukarnas tillvaro. På det finns ordentlig statistik.
Att motboken framställs som ett förtryck är en medvetet vilseledande propaganda. Se på illustrationerna! När jag var tjugosex år, en opublicerad författare med usla inkomster, då var min tilldelning två liter starksprit i månaden + vin. Med transportkorten kunde jag också handla vin och sprit var som helst i Sverige. Jag hade utan vidare kunnat leva med detta också i dag.
När motboken avskaffades kunde socialvården göra stora utgiftsminskningar ty de gamla alkisarna dog undan som flugor. Samtidigt steg den allmänna förbrukningen; den ligger nu på det dubbla mot under Brattsystemets tid. Skrumplevern har blivit en vanlig dödsorsak. Nå, allt detta vet vi.
Att det fanns vissa skevheter i systemet - som till exempel att kvinnor fick lägre tilldelning och förlorade motboken när de gifte sig - hindrar inte att motboken internationellt sett var ett lysande och föredömligt exempel på en folkligt demokratisk alkoholpolitik.
Vi skulle för folkhälsans och samhällets skull behöva motboken åter. Det finns olika tekniska lösningar. När förbrukningen kommer upp i det orange fältet - två typexempel: kvinnan har alltför ofta gått till garderoben och fyllt glaset från boxen, mannen har alltför ofta somnat slirig och vaknat bakfull - då behövs hjälp innan det går helt utför.

En sådan kontroll är lika litet ett förtryck som bilprovningen är det.
Men våra politiker - höger som vänster - vågar inte föreslå återinförande av motboken. Jag tror inte ens de i hemlighet tyst vågar tänka tanken att den skulle behövas.


Jan Myrdal
Jan Myrdal är författare och debattör