Det är måndag, det är tre dagar sedan terrorn och jag känner mig fortfarande så utmattad att jag kämpar med att formulera mig. För var ska vi egentligen börja? Och vad kommer det som hänt betyda för vårt land?
Terrorhandlingen var inte en chock, utan flera.
Själv satt jag på universitetet när bomben exploderade. Jag kastade mig på cykeln och susade ner mot centrum. Fasader var krossade, gatorna avspärrade och den kusliga grå röken - så välkänd från Beirut eller Bagdad - trängde sig fram mellan kvarteren, som vaktades av soldater. Jag mötte en vän som bott många år i Jerusalem. Han hade aldrig upplevt en lika kraftig bomb.
Nästa chock kom ett par timmar senare. Då började de första twittermeddelandena strömma in från Utöya. Först som spridda, overkliga vittnesbörd: Ungdomar skjutna. Ring inte, då hör han oss.
Blond och vältränad gärningsman.

Den kvällen kunde jag inte slita mig från medierna, och stirrade apatiskt på tv-skärmen medan nyheter grymt avslöjade katastrofens omfattning. Fyra döda blev nio, blev tio, blev flera tiotals. Klockan 3.30 sa Oslos polischef att antalet döda på Utöya var minst 80.
Jag la mig och hoppades att jag skulle somna in i en mardröm framprovocerad av något som hade skett före den 22 juli 2011 - en mardröm vars innehåll jag visste inte skulle kunna vara värre än illdådet på Utöya.
När man bor i Norge eller Norden är det enkelt att ta allt för givet. Vi norrmän bor i ett rikt, okorrumperat och enligt alla mätstickor välskött land. Något av det finaste jag upplevt efter tragedin är att se hur Norge fungerar under extrem press.
För det första: det officiella Norges svar. Vi såg det så tydligt i statsminister Jens Stoltenberg. Som från sin första presskonferens till minnestalen i Oslo domkyrka var resolut, men nykter, stark, men empatisk. Vi såg det i den samordnade, osjälviska och återhållsamma insatsen från räddningsarbetare, poliser och kirurger. Vi såg det i betoningen på att rättstatens demokratiska principer ska gälla även här.
För det andra: människorna. Den som gick runt i Oslo i helgen märkte en säregen ro, ett lugn som lindrade snarare än att vara förrädiskt. Osloborna rörde sig annorlunda än tidigare, rytmen i folkmassan var en annan, ansiktena hade ett nytt allvar men också en ny värdighet.

Jag tror att det är summan av de här två faktorerna - den offentliga infrastruktur som omger oss och människorna som lever sina liv - som har gjort att jag efter terrorangreppen överväldigats av en känsla av stark nationell gemenskap. Inte den sjuka fascistiska nationalism som gärningsmannen släpade med sig, utan det motsatta: En öppen, mångkulturell nationell enighet.
En kris leder nästan alltid till förändring. Jag tror att det vi upplevt de senaste dagarna kommer göra Norge till ett bättre och mer humant, mångkulturellt samhälle. Så mycket är vi skyldiga offren. Blickar vi framåt tror jag också att vi nu står inför ett vägskäl i debatten om hur vi ska uppnå en civiliserad, mångkulturell samvaro - särskilt med vår muslimska minoritet.

Här kan massakern bli en vändpunkt efter ett mörkt årtionde. Många norska politiker, inte minst från Fremskrittspartiet, borde vara självkritiska i förhållande till det alarmistiska sätt som invandringsdebatten förts på i Norge det senaste decenniet.
De extremistiska, nätbaserade kontra- jihadisterna måste bekämpas lika framgångsrikt som Norge tidigare har hanterat högerextrema rörelser.
I det arbetet är jag säker på att AUF kommer spela en avgörande roll. I linje med sin sinnessjuka ideologi ville gärningsmannen utrota Arbeiderpartiets kommande generation.

I stället har han gjort den oändligt mycket starkare.
I Norge har vi ofta talat om hur så många av våra landsmän som under andra världskriget satt fängslade i koncentrationslägret Sachenhausen kom att bli en dominerande kraft i efterkrigs- tidens politik.
Samma sak kommer ske med den generation som överlevde Utöya.
De kommer att bära med sig arvet från Stoltenberg och en befolkning som slöt upp omkring dem. De kommer att hedra minnet av sina döda.
Och de kommer att göra det genom att aldrig låta den rasism som låg bakom terrorattacken få grogrund igen.

ASLAK NORE Aslak Nore är norsk journalist och författare. Hans senaste bok, Ekstremiastan, blev starkt omdebatterad när den kom ut i Norge hösten 2009.