15 maj väntar vi vårt andra barn. De allra flesta delar vår glädje. Men några kolleger har höjt ögonbrynen åt min växande mage och kommenterat: Redan? Igen? En till? Hur ska det fungera?
Som om det vore konstigt att jag är gravid igen. Och lite annorlunda är jag ju. Inte utanför Europaparlamentets väggar, men väl innanför. Medelåldern för parlamentariker är betydligt högre än mina 33 år och andelen kvinnor är inte mer än en tredjedel.
Systemet är byggt för män i 60-årsåldern utan ansvar för familj eller hem. Ett uttryck för detta är att det saknas rätt till föräldraledighet för Europaparlamentariker.
Efter vårt barns födelse kommer jag ändå inte att delta på några möten på ett tag. Jag är som det heter "excused" från att delta på möten två månader innan beräknad förlossning och sex månader efter. I normala fall drar parlamentet in utbetalningarna till ledamöters anställda om inte ledamöterna närvarar vid ett visst antal omröstningar.
Men det finns inget ersättarsystem, vilket gör att min partigrupp och mina väljare under den här tiden förlorar en röst i parlamentet. För partier och väljare finns det alltså ett negativt incitament till att föra fram särskilt kvinnor i barnafödande ålder. Det är inte bra, särskilt inte för en union som säger sig förespråka jämställdhet.
Trots detta har jag av mitt parti och de väljare som personkryssat in mig två gånger fått chansen att sitta i Europaparlamentet. Jag tror att det beror på att de tycker att det behövs såväl unga kvinnor som föräldrar i beslutsfattande positioner. Av rena demokratiskäl, men också för att olika erfarenheter ska finnas med där besluten tas. Europaparlamentet tar beslut om många saker som påverkar just barns och familjers vardag; till exempel om man ska tillåta farliga kemikalier i nappflaskor eller ej, vilka säkerhetskrav man ska ställa på leksaker och hur minimivillkoren för föräldraledighet ska se ut i EU.
Själv tycker jag dessutom att det är märkligt att min bortavaro redovisas på samma sätt som om jag spelat golf i stället för att delta i omröstningarna.
Väljarna får inte reda på skälet till min bortavaro. Trots att de flesta väljare nog tycker att det är viss skillnad på att spela golf och att föda barn.
Att kombinera jobb och föräldraskap är aldrig lätt. Jag minns hur jag, inte så långt efter att vår första son Erik föddes, försökte tala om EU:s nya avgaskrav för bilar med honom skrikande i en bärsele på magen. Inte särskilt lyckat vare sig för mig eller journalisten i andra telefonluren. Samtidigt var jag ibland ganska glad över att få tala om något annat än amningsproblem och bebisbajs.
Jag hoppas att jag blivit lite klokare till den här gången och att jag lättare kan balansera mellan rollen som mamma och Europaparlamentariker. Men samtidigt är situationen densamma.
Oavsett hur jag hanterar situationen kommer det anses vara fel. Det är för att tala feministspråk fråga om en klassisk form av dubbelbestraffning.
Jobbar jag borde jag ägna mer tid åt barnen, ägnar jag tid åt barnen borde jag jobba.
Eftersom systemet ser ut som det gör kommer jag att fortsätta jobba hemifrån under min bortavaro. Men inte hela tiden - och inte med allt. Det borde finnas föräldraledighet och ersättare för såväl kvinnliga som manliga parlamentariker. I den svenska riksdagen finns redan detta. Något som säkert bidragit till att Sverige är kanske det mest jämställda landet i världen.
Att det i dag saknas kvinnor (och män) med eget ansvar för familj och hem på beslutsfattande positioner i Europa påverkar vardagen också för andra. Europa skulle inte lida en skriande brist på barnomsorg och rätten till föräldraledighet skulle vara betydligt bättre för Europas löntagare om fler unga ansvarstagande föräldrar fanns med i maktens korridorer.
Vem som tar besluten påverkar politikens innehåll. Vi socialdemokrater arbetar för bättre rätt till föräldraledighet för alla Europas löntagare. En del i att nå dit är att göra det möjligt för föräldrar att delta i beslutsfattandet.
