FAKTA
ÅSA LARSSON
är deckarförfattare vars huvudperson Rebecka Martinsson
slits mellan sitt Stockholmsliv och Kirunaliv.
I PETRA ÖSTERGRENS
romandebut Berättelsen om Esmara gör huvudpersonen allt hon
kan för att slippa återvända till sin födelsestad.
Skadade arbetare i Sveriges guldgruva ska inte behöva åka tolv mil för att sys ihop, skriver Åsa Larsson och Petra Östergren.
När vi var unga hade någon sprayat: "Kiruna dör - slåss" på en av stadens fasader. Även om vi inte stannade kvar och kämpade, utan flyttade söderut, kommer vi alltid hem dit. Till släkt, vänner och familj som fortfarande bor kvar - och inte minst i våra författarskap. Kirunabor är vi i hjärtat. Så när de höga herrarna i Luleå vill lägga ner akutkirurgin i Kiruna säger vi att vad fan!
För snart tio år sedan stängdes BB i staden. Kvinnorna skulle nu föda i Gällivare. Det är tolv mil dit. Den smala landsvägen är ingen picknicktur ens på sommaren. Och det här är fjällvärlden. På vintern med snöstormar, långtradare och renflockar är den en mardröm och ofta helt ofarbar. Många ungar har sedan nedläggningen fötts på parkeringsfickor längs vägen mot Gällivare.
Och nu är det alltså kirurgin som man vill flytta. Säg att en olycka sker i gruvan. Någon behöver sys ihop. Först måste den skadade hämtas från underjorden. Eftersom gruvbrytningen går djupare och djupare, så blir transporttiderna allt längre. Till den nya huvudnivån som anläggs på 1365 meters djup tar det 45 minuter att köra. Och det enkel väg! Sedan ska man upp igen. Och iväg till Gällivare! Allt som allt tre timmar.
Dessutom, ett sjukhus med bristfällig kirurgisk beredskap kan inte rekrytera kompetenta läkare, ambulanstransporter med svårt sjuka kommer att bli fler eftersom det hårda vädret försvårar helikopterfärd, de livsuppehållande åtgärderna vid större trauman i väntan på transporten till storsjukhuset i Umeå blir omöjliga. Vem ska ta ansvar för de patienterna?
Det saknas inte pengar. Vi alla, staten, äger LKAB som firar 120 år i år. Bara nio av de åren har gruvan gått med förlust.
Åren 1976- 1982 kallas "de sju svåra åren", då det var kris i hela gruvbranschen. Då grundlades myten om Malmfälten som bidragsberoende.
Sanningen är att LKAB är statens mest lönsamma bolag. Det går som tåget, ofattbart bra. I reda pengar, alltså det som kommit oss alla till godo i form av bolagsskatt och utdelning till ägaren staten, handlar det om 20 miljarder kronor de senaste tio åren. Årets resultat kommer att slå alla tidigare rekord, de första tre kvartalen var vinsten ofattbara 11 miljarder kronor.
Kiruna hjälper till att försörja Sverige. Området är det i särklass mest exploaterade genom alla tider. Det som sker i Malmfälten är därför en angelägenhet för hela Sverige. Och nu förtjänar Kirunaborna Sveriges stöd. De människor som valt att flytta upp, de som väljer att bo kvar, de skall ha sjukvård i toppklass.
Redan 1909 ville Kirunaborna att en liten del av LKAB:s vinster skulle återinvesteras i samhället, det var dåligt ställt med skola, vatten, vägar, sjukvård. Man ville att Kiruna skulle bli en köping, då skulle nämligen bolaget erlägga en produktionsskatt till samhället. Så röstade man om saken. Eftersom antalet röster du fick berodde på hur mycket du tjänade, hade rikingar som disponenten Hjalmar Lundbohm upp emot 100 röster vardera, medan en vanlig arbetare hade en röst. Och Kiruna blev ett municipalsamhälle, vilket innebar att produktionsskatt erlades till den stad där bolaget hade sitt huvudkontor, alltså Stockholm.
Förbittrade blev Kirunaborna som kände sig förrådda och utnyttjade. Förrådda och utnyttjade kände vi oss under den stora gruvstrejken 1969- 1970. Förrådda och utnyttjade känner vi oss i dag.
Kiruna bidrar till försörjningen. Nog förtjänar staden mer än en vårdcentral. Om det inte finns rättvisa, om det inte finns balans, då förlorar vi alla. Låt dem inte göra det. Slåss för oss.
ÅSA LARSSON
PETRA ÖSTERGREN