Var fjärde ungdom mellan 20- 24 år är arbetslös - ändå har nedskärningarna i den offentliga sektorn bara börjat. Det finns unga som mår så dåligt av att vara arbetslösa att de försöker ta sina liv, skriver författaren Gustav Fridolin: "Sverige har inte råd att offra en generation till".
Ännu en gång får vi se hur gamla, barn och ungdomar får betala för den ekonomiska krisen. Regeringen säger att kommunerna måste göra sin läxa. Sedan 1990 har 250 fritidsgårdar stängts, var tionde lärare sparkats och vart fjärde bibliotek lagts ner. I år planeras för att minska den offentliga sektorn med 15 000 lärare, sjuksköterskor, fritidsledare och andra anställda. Är det läxan regeringen menar att kommunerna ska göra?
Besparingarna kommer att drabba kvaliteten på vård, omsorg och skola. Men också beröva unga människor chanser att få in en fot på arbetsmarknaden, kanske som lärarvikarie eller som timvikarie i äldrevården.
Arbetsförmedlingen uppskattar att nästan var fjärde 22-åring är arbetslös - vilket gör Sverige till ett av de värst drabbade EU-länderna när det gäller ungdomsarbetslöshet.
I min bok "Blåsta" uppmärksammade jag hur 90-talskrisen drabbade min generation. Många blev förbannade på boken och kallade min generation för bortklemade, curlade och lata. Men frustrationen över att inte få jobb när man är ung är inget lyxproblem.
I en färsk sammanställning visar Folkhälsoinstitutet ungdomarbetslöshetens grymma ansikte i siffror. 15 procent av arbetslösa kvinnor mellan 20 till 24 har försökt att ta sina liv, medan hälften av de jämnåriga killarna lider av självmordstankar.
Det sista som jag vill se i den här situationen är att generationer ställs mot varandra. Det är ju många fler än 80-talisterna som blev blåsta när var femte lärare fick sparken och klyftorna växte under 90-talet.
När 100 000 fick gå från vården, skolan och omsorgen fick de som var kvar fördela allt mer jobb på allt färre händer. Det var inte märkligt då att sjukskrivningarna sköt i höjden. Värst blev det för kvinnor i offentlig sektor.
I debatten om min bok har det hetat att jag borde vara tacksam, och inte gnälla. Och visst ska vi som är födda i Sverige på 80-talet vara tacksamma.
Min morfar vägrade acceptera de förutsättningar han föddes in i. Han växte upp med nio syskon i Broby, tog värvning, blev lärling i Malmö och stod så småningom bakom disken på en herrekipering i Vittsjö. Hans generation hade en dröm om ett Sverige som vi hela tiden gjorde lite bättre. Där ingen längre skulle behöva vara fattig, där alla hade en chans att själva skapa sig ett liv i trygghet och frihet.
Vilken tacksamhet skulle jag visa morfar om jag var tyst nu när sten för sten plockas ur det Sverige de byggde?
Mitt i den fantastiska högkonjunkturen som följde 90-talskrisen så har fattig-Sverige gjort comeback. En kvarts miljon barn växer upp i fattigdom. Andelen 15-åringar som har svåra problem med oro, ängslan och ångest har tredubblats. Oron för familjens ekonomi och sin egen framtid pekas ut som de största enskilda orsakerna. Villkoren på arbetsmarknaden får unga att fundera på självmord.
Tacksamhet kan aldrig vara att hålla tyst om verkligheten. Om vi inte ständigt utmanar orättvisor så vårdar vi inte minnet av dem som före oss gjort just det. Att vara tyst skulle vara att glömma de generationer som byggt landet jag är tacksam för att bo i.
Sverige har inte råd att offra en generation till. Det som behövs nu är inte krig, utan en allians över generationer. En allians mellan oss som känner oss blåsta. För egentligen är det precis så korkat som det låter att unga människor går arbetslösa samtidigt som det finns miljonprogram att rusta upp, järnvägsräls att lägga och ett stort behov av fler händer i äldreomsorgen. Det är inte jobb som saknas, utan anställningar.
GUSTAV FRIDOLIN
Gustav Fridolin är folkhögskolelärare i
historia och praktisk demokrati, TV4-journalist
och författare.
